På bara 10-12 år ”städades” elektroniken bort i våra gymnasieskolor. Det uppstod ett kunskapsgap som måste överbryggas. Hur kunde det bli så här i Sverige – men inte i andra länder?

Det finns knappt en pryl med batteri eller sladd som inte innehåller elektroniska komponenter. Även en traditionell ficklampa är numera uppgraderad och besitter någon form av mikrodatorprogrammerad intelligens.

Denna utveckling där enkla prylar uppgraderas, blir programmerade och framför allt mindre har vi alla av den äldre generationen redan bevittnat. Dagens ungdomar kommer att uppleva en mycket intressant resa in i teknikens värld, kanske blandat med ytterligare vetenskapsgrenar som t ex biologi.

Så medan tekniken utvecklas har vi i detta land sett till att avveckla och näst intill utrota allt som har med transistorer, dioder och processorer att göra. Jag har sett det hända på nära håll, försökt stoppa och agera men lyckades lika bra som kungen Knut som skulle stoppa en flod med befallning.

13-åringar lärde sig om elektronik
Jag började min lärarbana vid slutet av 1970-talet i en bruksort i Västsverige, i Lilla Edet. Då fanns det böcker och laborationssatser som tog upp elektronik redan i grundskolan. Eleverna i Fuxernaskolan kunde experimentera med upp till 100 olika transistorkopplingar. Eleverna var intresserade, ville gärna lära sig mer så det blev studiecirklar och lördagsutflykter till Chalmers där de fick arbeta. Det visade sig att 13- och 14-åringar kunde förstå både digitalteknik och mer avancerad analog elektronik. De kunde också använda högskolans labbeskrivningar och böcker.

På gymnasiet fanns det kurser där man kunde lära sig mycket. Den 4-åriga tekniska utbildningen har skapat många duktiga gymnasieingenjörer. Även på 2-åriga yrkesutbildningar fanns elektronik. Dessa blev senare utökade till 3-årig gymnasieskola. Många av yrkeselever sökte sig vidare till högskolan där de blev uppskattade studenter.

2011 försvann elektroniken
Lyckan varade fram till gymnasiereformen 2011. I ett trollslag försvann elektroniken från gymnasieskolan. Om man sökte i Platsbanken efter en tjänst som ”elektroniklärare” så fick man noll svar.

Först efteråt kröp det fram att de som fattade dessa beslut inte hade insikt i vad respektive kurser innebar, vilken funktion de fyllde och vad det skulle leda till. Man gjorde som man alltid gjort – gick till smeden för att laga tandvärk.

Däremot satsade man på elektriker. Detta gick hand i hand med att vi skulle avskaffa produktion hos oss och köpa färdiga prylar från utlandet. Att prylarna fraktades runt halva jorden var på något sätt bra för miljön. Man var helt övertygade om att snälla kineser alltid skulle komma att försörja oss med allt vi behöver till bottenpris. Medan kineser skrev i sina tidningar och undrade om vi i Europa överhuvudtaget kan göra något själva.

Ta tillbaka produktionen?
Nu pratas det om att ta tillbaka produktionen till EU. Underförstått, att vi skall ha en del av den nya kakan då elektronik (som styr andra produkter) skall tillverkas och de nya jobben kommer att beskattas så att vårt samhälle och ekonomi får en så välbehövlig vitaminspruta.

Men elektronikproduktionen kräver kompetent personal. Och var får vi tag i kompetent produktionspersonal? Sådana personer är det brist på i detta land.

Söker man i Platsbanken på ”elektronikmontör” så pendlar antalet lediga tjänster mellan 100 och 400. Elektronikmontörer med bekräftade kunskaper är det ont om. Deras kunskaper certifieras av IPC och FMV som snart anammar MIL-standard.

Medan Sverige har decimerat och till och med avskaffat utbildningen inom elektronik – så har andra länder inte gjort det. England, USA, Tyskland och Polen har fortsatt att utbilda – liksom Australien, Kina och även Ryssland. I USA vet man vad en Clapp-oscillator är för något – men hur många kan rita, förklara, bygga och förvandla den till en fungerande (IC)krets?

Visserligen har vi behållit elektroniken på högskolorna – men blir inte förståelsen av vad som händer på ett kretskort bestyckat med 1000 komponenter lite bättre om man hade börjat redan på grundskolenivå med sådana begrep som ström, spänning, och sedan vidareutvecklat med elektronikkretsar på gymnasiet och skapat produkter i mästarklass på högskolenivå?

Fram till ca 2010 kunde man köpa IPC-standard på svenska. Jag lyfter hatten för de eldsjälar som offrade så mycket tid och energi för svenska versioner av 001 och 610. Medan andra nationer såg till att det skall finnas nya och uppdaterade versioner av IPC-standarder på deras språk – så har klockan stannat i Sverige.

Hur skall vi på allvar kunna ta upp konkurrensen med våra EU-grannar om våra arbetare saknar kunskaper och certifieringar? Dessa certifieringar bekräftar att personen i fråga genomgått teoretiska och praktiska prov – och har klarat dem med ett godkänt resultat. Samma tänk som med ett körkort – teori och uppkörning.

Kunderna efterfrågar dessa certifikat och skulle personalen sakna dem går beställningar till de företag som har disponibel och kompentent personal.

Hur kunde då detta utbildningsvakuum uppstå?

Förmodligen på samma sätt som när en lämmel får för sig att gå åt ett håll och alla andra lämlar följer efter utan att fundera vidare på det. När ledarlämmeln kommer till en avgrund kan han inte stoppa lämmeltåget – trycket bakifrån är för stort så han faller ner och de övriga följer efter sin ledare, sina lämmelkollegor…

Till skillnad från elektrikerna som inte kan flytta elstolpar till Kina, så kan elektronikföretagen flytta sin produktion till platser där kostnaderna är lägre – och det med kort varsel. Kvar i landet blir folk som förlorat sina jobb och försörjning och som skall omskolas till andra yrken eller pensioneras. Det räcker bara att se på kronans kurs under de senaste 40 åren för att se hur bra det blev (1972 kostade en dollar 3.95 kr och en dansk krona bar bara värt 80 svenska öre).

Teknikskifte
Ytmonteringsteknik (SMT) kan ha bidragit till denna utveckling. Det blev för smått och för dyrt för skolorna att skaffa utrustning. Numera löder man under mikroskop och komponenterna är så små att de knappt kan ses med blotta ögat. Dessutom måste man ha tillgång till kompetenta lärare. En vanlig lärare i svenska eller matte har en lärarlegitimation som gäller hela livet. En lärare/instruktör inom elektronikproduktion har ett certifikat som bara gäller i två år. Sedan måste han recertifieras vilket innebär både teori och praktik. Dessutom är det dyrt.

Hopp om framtiden
I den gamla läroplanen för gymnasiet så finns det minsann kursplaner för elektronik.

I den föreslagna läroplanen 2025 finns kurser för elektronik och elektronikproduktion.

Jag tror dock inte att dessa kurser kan komma igång på tillsnålade anslagsmedel.

Ändå finns det specialistutbildningar även i Sverige som t ex flyggymnasier eller skolor för tunga maskiner. Dessa skapades då respektive bransch satte ner foten och röt. Tydligen är vår bransch en liten mus som pep. Vi behöver verkligen en svensk tiger som kan ryta högt.

Istället satsar man på kurser om Harry Potter eller Dryckenskap, endast i syfte att generera statistik och inkassera pengar från staten. Se vidare Aftonbladets artikel om detta: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/lwgQbA/mats-persson-i-brak-om-konstiga-universitetskurser

Försöker igen
Det är nu för andra gången som vi försöker starta en skola för elektronikproduktion.

Vi tänkte oss tre år där man lär sig grunderna genom teori och praktik och därefter lär sig använda maskiner och robotar för automatisk produktion. Det hela avslutas med fördjupning där man tittar både på fysikaliska och kemiska processer i detalj. Allt skall dessutom genomsyras av komponentkunskap, analoga, digitala kretsar, mikrodatorer och även hårdvara för montering. Eleverna skall certifieras i så många IPC-, FSD- och MIL-kurser som de hinner med.

Förra året sökte vi medel till denna utbildning hos Myndigheten för yrkeshögskola och fick avslag med motivering att det är gymnasienivå.

De elever som jag undervisat i ovanstående är alla vuxna mellan 25-50 år. Tror inte att ungdomsgymnasium är till för dem.

Och mycket riktigt, Skolverket har publicerade planer för elektronikutbildning. Men dessa planer liknar de krigsspel som Karolinen övar på när t ex Sverige skall invadera fientliga pingviner i Antarktis.

Skolplaner skall sättas i verklighet.

I andra länder sponsras utbildningen av elektronikmontörer med statliga medel. I Polen kan vem som helst anmäla sig till IPC-kurser och staten betalar. Är det då konstigt att svenska uppdrag strömmar dit?

Vad kan vi göra?
Vi bör se till att skapa en skola för elektronik – tillgänglig för alla – både ungdomar och vuxna.

Utbildningen skall starta från noll men sikta högt i två, tre steg:

* Grunderna i el och elektronik

* Produktion – lödning, krympning, kablage och maskiner

* Konstruktion – för dem som vill skapa egna produkter

Elektronik är inte bara att löda, koppla, mäta. Man måste kunna arbetsmiljö, ekonomi och skatter, juridik, effektiviseringsprocesser och dessutom ha koll på utvecklingen.

Nivåer
IPC och FSD följer amerikanska betygsgränser: minst 70% för att vara godkänd på teoretiska prov.

0-70 – Grunderna – startsträckan för dem som saknar grundläggande kunskaper. Teori förstärks med praktiska labbar

70-100 – Specialister – Certifieringar är bara för dem som redan kan ämnet och kan arbeta med klass 3-produkter

Nästa nivå handlar om att utifrån det man lärt sig kunna skapa nya produkter

100 plus – Uppfinnare och utvecklare

Vem skall genomföra det?
Om inte du och jag tar tag i det så blir det inte av.

Kyrkan, staten och kommunerna som ansvarat för skolorna har alla kastat in handduken. Det måste komma inifrån denna bransch – elektronikbranschen.

Elbranschen håller sig på sin kant och vill hålla på med sitt. De försvarar sitt område med näbbar och klor. Så fort kopparpriset stiger så kräver de utökade anslag. Jag vet. Jag var där.

Elektronikbranschen är som en dysfunktionell familj.

Jag vet att det finns företagare som inser värdet av att verka där de bor och inte flytta sin verksamhet till utlandet. Förhoppningsvis kan det skapas en grupp som ser till att elektronikutbildning kommer igång. Alternativet är att varje företag utbildar egna arbetare, en modell som vissa företag redan har anammat.

En mycket klok man i Göteborg påpekade att ca 30% av Sveriges BNP på något sätt är kopplat till elektronik. Således bör det finnas ekonomiska resurser för att skapa en sådan utbildning med hjälp av skattemedel.

Hur kan Du hjälpa till?
Det är viktigt att inventera kompetensbehov och tänkbara arbetsplatser. Ett enkelt sätt är att gå till kommentarfältet och svara på tre enkla frågor:

Hur många av de anställda i ert företag behöver:

Grundutbildning?

Certifiering? (IPC, FSD, MIL osv)

Vidareutbildning?

På det sättet kan vi få en indikation på om och var det finns tillräckligt med elevunderlag så kan man skapa utbildningar där eleverna finns.

Jerzy Muszynski, Movant AB

Läs äldre kommentarer av Jerzy Muszynski

Filed under: SvenskTeknik