Jag råkade bli en passiv åhörare en dag på tunnelbanan till en diskussion mellan två yngre nyblivna utesäljare (yrket kom jag på efter ett tag) om vilka förmåner de skulle kräva i sina stundande jobbförhandlingar.

Jag kunde inte låta bli att för ett ögonblick drömma mej själv tillbaka en sisåd&aum l;r tjugosju och ett halvt år när jag själv skulle till och träda in i utesäljarrollen. Visserligen var det andra tider, bransch var ung och helt andra förutsättningar gällde, men ändå. Då var en två år gammal Ford, en MTD , en datalista över kunder i ett speciellt område, en budget och ett "lycka till" ett under av LYCKA.

Jag väcktes ur min dröm i samma ögonblick då de yngre var överens om sin kravspec, att de åtminstone skulle ha varsin Chrysler 300, varsin Ericsson P1:a, varsin Sony VGN-TZ21XNB laptop, minst fem redan upparbetade key accounts och bonus på all fakturering.

-Skojar de med varandra, far det genom mitt huvud. Nejdå, det var på fullaste allvar. Och det var stor bil med många hästkrafter, mycket pröjs, lite jobb och mycket lullull som imponerade bäst och mest i trakterna kring Stureplan, det stod också klart. Jag öppnade munnen men bet mej själv i tungan och tänkte enbart kommentaren för mej själv "V.D. inom ett år, då?", och vad hör jag då?

-Vi får inte glömma att se till att vi får en utstakad plan till VD och Sales Manager också.

I detta ögonblick var det en rackarns tur att det var dags för mej att kliva av tunnelbanan annars hade jag nog sagt något riktigt opassande som grinig gubbe jag kan vara ibland. Vart tog entrepenörerna vägen, de som en gång var med och formade distributionsbranschen, när det enda, och fortfarande, bästa sättet att skapa och göra nya affärer var ute hos kund?

Jag drog mej till minnes en annan händelse som utspelade sej i Åre, mitten på åttiotalet. Ett företag hade budgetmöte och ett välkommet avbrott i siffertrillandet var en stunds skidåkning dagen innan budgeten skulle sys ihop.

Det var en hel bukett av nyinköpta och välputsade lagg som radades upp straxt innan starten i Skistarbacken. Solen gnistrade som diamanter på samtliga skidor utom ett par som stod parkerade lite mer på sidan. De hade nog varit gröna en gång i tiden men det som drog åt sej största uppmärksamheten var faktumet att det var ett par midiskidor med fångremmar (detta var åren när skidorna skulle vara ens egen längd + 15 centimeter) och de var förmodligen 70-talare också. "Far out" hördes det eka mellan bergen.

Ägaren fick utstå en del smädelser och också ett antal handikappförslag för brist i material men den unge mannen stod på sej och menade att dessa skidor var de enda och de bästa han ägt och dom skulle minsann duga.

Det skulle köras två åk och den som hade minst skillnad i tid mellan åken skulle koras till segrare. Det gick ett svagt sus genom gruppen och katalogen när midiskidorna och fångremmarna med ägare kom i mål på särklass snabbaste tid i det första åket. Ett visst mått av prestige gick genom sällskapet och nu skulle minsann midiskidorna, inte åkaren, sättas på plats. Slutet på historien är ju naturligtvis självklar. Midiskidorna med sina fångremmar gör ett andraåk som skiljde sej endast tre sekunder från det första åket och vann hela övningen. I en kommentar vid målfållan sade ägaren ""Det är ju precis som att sälja komponenter. Det är arbetsinsatsen som ger resultatet, inte utrustningen".

Vart tog då entrepenörerna vägen, egentligen? Någon skrev en gång att gudar aldrig dör, att de bara tynar bort när folk slutar tro på dem eller glömmer bort dem. Men det händer också ibland att de gör sig påminda för att slippa bli namnlösa röster som driver med vinden ute i ödemarkerna. Kan det kanske vara så?

Filed under: MyBlog