Världens första kommersiella internetliknande datakommunikationssystem byggdes i Sverige redan i början av 1970-talet. När historien om hur internet uppstod berättas brukar man lyfta fram det så kallade ARPA-nätet i USA. Det är bara halva sanningen, enligt KTH.

Torsten Cegrell, professor i industriella informations- och styrsystem vid KTH
Foto: KTH

ARPA-nätet var ett nät som togs fram inom ett forskningsprojekt på ett antal amerikanska universitet i slutet av 60-talet på beställning av amerikanska försvaret, och brukar kallas för förlagan till internet. Men det är en historieskrivning som bara är till hälften sann, enligt Torsten Cegrell, professor i industriella informations- och styrsystem vid Kungliga tekniska högskolan, KTH.

Torsten Cegrell var anställd på Asea vid denna tid och utvecklade den funktion som hjälper meddelandena att välja väg i nätet, det som kallas routing. En lösning som var en förutsättning för att detta system, men även internet som vi känner det i dag, skulle fungera.

– Hela historien bakom allt det här glömdes dock bort. Men så för tio, femton år sedan kom det något som hette internet. Och då skrivs det i olika sammanhang att allt det här härstammar från ARPA-nätet. Att det är internets grund. Men det är ju faktiskt bara sant till hälften. De har stått för message switching-delen. Men inte för routingdelen, vilken faktiskt är själva grundbulten i dagens internet. Och routingdelen, det är det som idag heter TCP/IP. Det är ju nu standardiserat som ett protokoll, säger Torsten Cegrell.

Faktum är att routing-tekniken från ARPA-nätet användes av Torsten Cegrell och hans kollegor till en början. Men deras routing-metod höll inte. En av finesserna med sådana här kommunikationsnät är att det finns buffertar där meddelandena står i kö och väntar på att skickas vidare, berättar Torsten Cegrell. Det kan jämföras med hur kön i en nätverksskrivare fungerar.

– Och när man har fyllt alla buffertarna då kör man huvudet i taket. Hela systemet kollapsar. Och det hände, visade våra simuleringar. Alltihop rasade ihop, vi fick inte ut något av det. Vi bara fyllde på med information och så snurrade det runt där. Det kallas för ping pong-effekt. Man kommer liksom ingenstans. Och något sådant kunde vi ju inte sälja, säger Torsten Cegrell.

Tillsammans med sina kollegor började han att försöka lösa hur den här routingmekanismen skulle fungera. Till slut lyckats de knäcka problemet och få fram en adaptiv routingmekanism som fungerade fantastiskt bra.

För att skydda idén prövade Asea först att söka patent men det skulle bli alldeles för dyrt, visade det sig. I stället publicerade man resultaten och berättade samtidigt om det för ARPA-nätets forskningsgrupp och speciellt dess forskningsledare professor Leonard Kleinrock på UCLA i Kalifornien.

– När han fick se våra alster och vad vi hade skrivit blev han mäkta imponerad. Jag har fortfarande kvar brev som han har skrivit där han talar om att ”det här har jag faktiskt grunnat på själv, men vi har inte kommit på någon lösning”. De var väldigt intresserade och kände till den där ping pong-problematiken. De hade tydligen sett en del liknande effekter i ARPA-nätet, även om de inte var lika tydliga som de vi såg. Men vårt nät var mycket större så det var säkert därför vi såg det mycket tydligare, säger Torsten Cegrell.

I ett brev till Torsten Cegrell berättar Leonard Kleinrock lite senare att de har tagit Aseas metod och infört den i ARPA-nätet.

Systemet, som i dag kallas för Driftdatanätet, levererades till Statens Vattenfallsverk och var helt satt i drift 1975. Det är exakt samma system som används i dag, enligt ett pressmeddelande från KTH.

Filed under: SvenskTeknik