Så var det då slut på en ganska fantastisk industriepok. Nokias styrelse röstade igenom försäljningen av mobiltelefonverksamheten till Microsoft och vi har inte längre någon stor inhemsk mobiltelefontillverkare i Norden.

Jag tänker inte repetera historien om de bägge mobiljättarna Ericsson och Nokia. Det är bara att konstatera att elektronikmarknaden är allt annat än förlåtande. Man tillåts inte att ostraffat göra särskilt många misstag.

Å andra sidan är förstås vinsten för den som lyckas också ovanligt stor. Både Ericsson och Nokia lyckades att på kort tid expandera på ett ganska fantastiskt sätt. Allra mest spektakulärt var förstås Nokias utveckling till att bli världens i särklass största mobiltelefontillverkare. Synd bara att det inte höll hela vägen.

Kunde ha gått
Skulle då Ericsson och Nokia ha kunnat ha fortsatt att vara dominerande på mobiltelefonmarknaden? Ja, naturligtvis hade det varit fullt möjligt under förutsättning att man fortsatt att göra rätt.

Men, det är inte lätt att alltid göra rätt. Och när det går som bäst är det lätt att bli övermodig och lita för mycket på den väg man valt. I det läget är risken stor att konkurrenterna får för stort spelrum. Ledningen för marknadsledaren lutar sig tillbaka och säger: "Nu är vi så stora att ingen kan hota oss". Då brukar katastrofen lura runt hörnet.

Ett av de företag som varit bäst på att undvika den här typen av dumheter är faktiskt Intel. Den som bara tittar på Intel från avstånd kan tro att företaget alltid har varit stabilt, med en jämn och behaglig tillväxt. Men på närmare håll visar sig ett företag som gått igenom en rad stora förändringar och där devisen "Only the paranoid survive" (myntat av Andy Grove) verkligen är en ledstjärna.

Om Ericsson Mobile och Nokia Mobile varit mera paranoida hade utvecklingen kanske tagit en annan vändning. Men som sagt – det är inte lätt att göra rätt.

Ägarna är viktiga
I en av morgontidningarna tog man häromdagen upp frågan om ägande och framgång. Det här var en av huvudfrågorna under löntagarfondsdebatten (om det inte spelar någon roll vem som äger kan lika gärna staten göra det) och har kommit att bli en stor fråga i debatten om vem som skall få äga företag inom skol/vård-sektorn.

På sjuttiotalet hävdade många av oss att varken ägande eller ledning (eller kombinationen) spelade någon större roll. Ett kollektivt ägande och en kollektiv ledning var bästa receptet till framgång och jämställdhet. Tyvärr har många av oss tvingats inse att den typen av företagande alltför ofta får problem i en konkurrensutsatt miljö. Företagen blir helt enkelt inte konkurrenskraftiga efter några år.

En av orsakerna är – inte helt oväntat – att det faktiskt spelar stor roll vem som äger och vem som leder. Inte minst är det viktigt att kunna ta obehagliga beslut i god tid för att slippa katastrofala beslut längre fram. En svag ledning och en svag ägare ger dåliga resultat.

Lite bättre än konkurrenterna
Finns det då inte svaga ledningar och svaga ägare i det privata näringslivet? Jodå, massor. Det brukar sluta med konkurs, nedläggning eller försäljning. I en del fall står en överbetald och underpresterande vd vid sidan av och ler, men oftare har alla parter hunnit bli av med sina pengar. Sedan finns såklart massor av företag som misslyckas på grund av att förutsättningarna saknades eller att marknaden förändrades, men korkade chefer och övermodiga finansiärer är helt klart ett bra "recipe for disaster".

Och där har vi nog den stora orsaken till att den fria företagsamheten har visat sig fungera såpass hyfsat. Misslyckanden ger allvarliga konsekvenser, medan vettiga beslut kan ge framgång. Man behöver heller inte vara fantastiskt smart eller göra rätt i alla lägen. Det räcker med att vara lite smartare än konkurrenterna. Och belöningen visar sig snabbt i form av marknadsandelar eller resultat.

I Sverige och i Norden är nog elektronikmarknaden den minst reglerade och den mest konkurrensutsatta av alla marknader. Politikerna vågar sig inte in, förmodligen för att de inte förstår vad som händer. Och media kräver inte stora statliga ingripanden, förmodligen av samma orsak. Resultatet är att marknaden får sköta sig själv och förändras i den halsbrytande takt som vi lärt oss leva med. Klart intressant.

Det gör också att nya märkliga modeller som Open Source kan dyka upp och växa sig starka. Den som vill lära hur en fri marknad fungerar och hur nya ekonomiska modeller uppstår har all anledning att hålla ett öga på elektronikmarknaden.

Gubbar med gitarr
Nej, nu får det vara nog med pekpinnar. I helgen ägnade jag i stället ett dygn åt att resa på Östersjön och lyssna på proggmusik. Vansinnigt kul.

För det här med musik är både viktigt och roligt. Att lyssna på en grupp som Kebnekaise är fortfarande en makalös musikupplevelse. Ett gäng musiker som spelat ihop och vidareutvecklats sedan sjuttiotalet kan bli nästan hur bra som helst. Och på båten fanns tillräckligt många av den klassen för att det hela skulle bli verkligt bra.

Av någon anledning hade arrangörerna också plockat in det gamla engelska bandet The Troggs. Här kunde vi se ett gäng gamla musiker som försökte imitera sig själva och låtsas vara ungdomar. Det lät bedrövligt och blev mest pinsamt.

Men de musiker som var briljanta för fyrtio år sedan visade sig vara briljanta också idag. Och alla struntade de fullständigt i att leka ungdomar. De bara spelade – och hade vansinnigt roligt de också.

Filed under: Svensk Ekonomi