Råkade man gå förbi kommunkontoret på 1970-talet, så blev man anställd – berättade en kvinna för mig. Då värvade företagen utomlands och själv blev jag uppringt i Polen och uppmanad att komma till Sverige så fort som möjligt. På den tiden var trenden i landet att sluta tidigt, ungdomarna tog inte några sommarjobb utan valde att resa runt med Interrail-kortet.

Idag kan ett enkelt jobb attrahera flera hundra ansökningar. Sällan hinner arbetsgivarna läsa dessa ansökningar, utan överlåter det arbetet hellre på rekryteringsföretag. CV-ar har blivit handelsvara och man utlyser belöningar till dem som tipsar om lämpliga kandidater.

Skriva svenska
Plötsligt blev det föga uppskattade ämnet svenska direkt avgörande för en elevs chanser att bli uppmärksammad. En snygg CV och höga betyg ger poäng hos huvudjägarna.

På vår skola, Lindholmens Tekniska Gymnasium, lägger vi ner mycket resurser på CV och PB (Personligt Brev) samt studier av aktuella arbetsplatsannonser och de kunskaper och egenskaper som efterfrågas. Dessa matchar vi mot kurskraven.
Till att börja med gick det trögt för ”det har man aldrig gjort förr och de andra klasserna behöver inte göra sådana saker”. Så en uppgift som skulle ta en vecka eller max en månad töjdes ut som ett gummiband över hela året. Jag minns fortfarande en av dem som efter att han tagit studenten ville få tillbaka sin CV.

– Ja, sa jag – om Du hade skickat in din CV till mig, så hade jag själklart kunnat bifoga den i vändande post. Men det kom aldrig något sådant brev till mitt konto.

Varför tar det så lång tid att skriva CV? Svaret är väl att inte alla behärskar konsten att marknadsföra sina fördelar på ett snyggt sätt. Dessutom känns det mycket utlämnande att berätta om sig själv, även om det är rätt så vanliga saker man berättar om.
En ung människa i början av sin karriär känner inte heller att han har så mycket att berätta.

Ett sätt att öka värdet på sig själv är att dessutom skriva på engelska och varför inte ytterligare språk som man eventuellt behärskar, helst bara på en sida om det går.

Så här långt följer man de konventionella regler – man gör som man alltid brukar göra.

Autodidakter
Men var platsar individer som läser öppna kurser på MIT, eller fördjupar sig i sorteringsproblematik implementerad på FPGA? Och varför kan vissa resa sig med blixtens hastighet från det smutsigaste golvet på ett lager till inköpschef med ansvaret för hela landet på ett stort svenskt företag? Det ges inga betyg för drivkraften.

Och hur gör man med dem som på egen hand läser in kunskap som inte går att få i skolorna – kunskap som det kan ta flera år innan den erbjuds i kurskataloger. Typiskt för dessa personer är att de saknar betyg för vad de kan, eftersom de helt enkelt var för snabba. De är autodidakter.

Är det inte så att just de snabba skapar framtiden, medan de etablerade nickar till och missar sin chans? Facit hade decennier med erfarenhet på mekaniska räknare, men missade den elektroniska miniräknaren. Hasselblad missade den digitala kameran. Saab Automobil möjligen den elektriska bilen..

Arbete i Storbritannien
Skriver man sin CV på engelska, är det alltid bra att läsa några passande engelska arbetsplatsannonser.
Det första man märker i en typisk engelsk arbetsplatsannons är att lönen (eller löneintervallet) anges direkt i de flesta annonserna. På så sätt slipper man besvära arbetsgivarna om man anser att lönen är för låg, eller för hög (de kanske ställer höga krav också).

Sedan följer ett antal förkortningar på olika examina man skall ha. Sedan är det inte ovanligt med att arbetsgivaren radar upp kompetenskrav som t ex CPLD, FPGA, C++ osv. Det är inte heller ovanligt att vid slutet av annonsen så står det något i stil ”om Du kan åtminstone 2-3 av dessa färdigheter, tycker vi att Du skall ringa med en gång.” Tittar man dessutom på antalet sökanden, så är det vanligen låga tal 1-3 st.

Rektorerna vid engelska skolor klagar på att industrin ”stjäl” deras lärare (inom elektronik). Därför finns det en myckenhet av annonser där elektroniklärare sökes – i stort sett ständigt och vad jag kan se året om.

I England erbjuder man elektronikkurser på olika nivåer. De har tydlig struktur och odlar kunskapen från ax till limpa. Det är genomtänkt och tydligt. Jag blev salig.

Man söker både nybörjare och de som redan har erfarenhet. Många företag jobbar med de traditionella elektronikprodukterna, men det växer också helt nya plantor också.

Grön energi märker man på solfarmer jag såg från tågfönstret. Min favorit är dock en amfibiebil med vikbara hjul som produceras i Nuneaton av en kille från Nya Zeeland. Googla bara på Gibbs Amphitrucks. Vilken öbo som helst fattar vad de kan vara bra för.

Ingen elektronik i Sverige
I Sverige har elektroniken försvunnit så gott som helt och hållet från grundskolorna och även gymnasieskolorna. Den röda tråden är liksom sönderklippt. Analog- och digitalelektronik är borta. Många elever, oavsett skolan, blandar ström och spänning, vet inte hur man mäter och missar på enheterna. Visst, de lär sig nog med tiden i arbetslivet. Men vore det inte bättre om ignoransgapet minskades och bristerna åtgärdades i skolorna?

Jag minns fortfarande en ”tjomme” på Chalmers som inom loppet av en timme ”dödade” hela mitt förråd av mikrodatorer (26 st!!) eftersom han inte förstod hur man ansluter matningsspänning. Teknikerna på samma högskola har låtit mig veta att även de med relevant examen kan få hjärnsläpp och få för sig att mäta strömmen direkt i vägguttaget (självklart utan någon last)…

El är inte ånga. Vi kan knappt vara utan elen. Vi kan heller inte strunta i mikrodatorer. Därför tycker jag att grunderna skall skapas redan i grundskolan och utökas på gymnasiet. Med dessa extra sex år av förståelse borde man kunna nå mycket längre på högskolorna, något som snart borde översättas till klingande tillväxt – som förr.

Jag kan skrika mig hes om det, men om inte branschen och de som ansvarar för läroplaner för gymnasiet och grundskolan gör något, så är det snart dags att ringa Fonus angående begravning av våra framtidschanser.
Jerzy Muszynski

Filed under: SvenskTeknik