Riksrevisionen har i dagarna påpekat en del brister i rutinerna vid våra kärnkraftverk. Något som MSB har det direkta ansvaret för. Och troligen med viss rätt. Men det är inte den fruktade kärnsmältan – kinasyndromet – som det handlar om utan de rutiner man har för övningar och uppföljning. Det får mig att erinra mig hur det fortfarande kan vara på diverse industrier och kraftverk.

Porten och dess bemanning
Knislund och Knaslund var två figurer som tog sig in på militära anläggningar för ganska länge sedan. De verkade ha ganska stor framgång i sitt snokande och fick veta i stort sett allt de ville ha reda på.
Det har blivit lite bättre idag. Men ibland bemannas portarna med övernitiska personer som vägrar släppa in personer som inte anmälts i vederbörlig ordning utan kallats ut mitt i natten för att åtgärda akuta problem som brukar kunna kosta upp mot tio millar i stilleståndskostnader. Det har ibland blivit så illa att jag vänt och åkt hem igen. Det har förstås väckt en del irritation. Men porten har nog tagit till sig lite av uppståndelsen och lärt sig nyansera. ”Porten” då använt som allmänt begrepp för säkerhetsfunktionen.

I begynnelsen morsade man på Kalle i porten och körde in
Enkelt och praktiskt. Sedan kom ett antal ”kvalitetscertifierade” väktarföretag som inte alls var lika flexibla. Om rätt person inte var på plats så kom man helt enkelt inte in. Det hände en gång hos en stor biltillverkare på västkusten. Jag åkte de trettio milen tillbaka och hoppades att problemen kunde lösas på bästa sätt. Jag hann vila ut innan det ringde: ”Det var det bästa du gjort! Nu har alla på avdelningen fått rätt att skriva på.” Så nu kan du komma in.

Stor variation
Det skiljer väldigt mycket mellan olika industrier och olika länder. I gamla DDR var det ungefär som i bysmedjan därhemma. Inga problem – men där var man ju så att säga ständigt övervakad i alla fall.

I Frankrike tar man ofta säkerheten ”på största allvar” men det kan skilja rejält. I Pyrenéerna finns det en hel del kraftverk med stora fallhöjder och Peltonturbiner. Det ser man inte så ofta så vi (hustrun och jag var på resa i trakterna) svängde in mot den stängda porten och möttes av ett imponerande anslag:

”Herrar representanter och försäljare äga ej tillträde till anläggningen utan i förväg skriftligen meddelat tillstånd!”

Texten var ganska liten och svårläst så jag körde lite närmre. Då gick porten upp och jag tyckte att jag lika gärna kunde köra in. Parkerade framför kontoret och gick in. Hustrun gick med för att leta efter toaletter. Det hördes någon som pratade i telefon och jag tittade in där. Fick ett tecken att jag skulle gå upp till övervåningen och kom in i ett mötesrum. Hälsade och ombads sitta ner vid bordet.

Mötet visade sig handla om säkerheten vid kraftverken och regionchefen satt ordförande. Hon var inte alls nöjd med den släpphänthet som rådde vid anläggningarna och talade om det för samtliga närvarande. Med stort eftertryck.

Sedan vände hon sig till mig och bad mig presentera min syn på saken. Något förvirrad var jag och tyckte det var bäst att säga som det var, att vi tyckte det skulle vara skoj att se några Peltonturbiner och kanske också hitta en toalett. Det blev mycket tyst i rummet. Sedan sa regionchefen: ”Det är just detta jag menar! Vem är ni, förresten?”

Det hela slutade mycket bra. Min ”insats” kunde inte ha kommit lägligare, den visade tydligt hur illa det var ställt med säkerheten, och så småningom dök den ”riktiga” specialisten på säkerhet upp så att alla kunde åka till det lilla värdshuset för en lång lunch följd av en besiktning av anläggningen där jag fick fotografera så mycket jag ville.

Pelton. Fallhöjd 550 m. Och ett solkraftverk i grannskapet – innan solpanelerna blev vanliga.

Kontraster
För ett par veckor sedan hade jag anledning att ta mig från Provence till Géneve och hade lite gott om tid så det blev inte betalvägarna utan lite mindre vägar som slingrar sig norrut på båda sidor om Rhone. Det stora kraftverket Tricastin (4×915 MW eleffekt) dök upp vid horisonten ett antal gånger men inte i någon bra vinkel för fotografering. Plötsligt låg där en vedhandlare vid sidan av vägen. Med ett av kyltornen i bakgrunden och bakom det viftade ett vindkraftverk lite blygt med sina vingar. Det var ju perfekt. Så jag klev ur och fick några bilder.

Då uppmärksammade jag en blek, röd skylt som varnade för hunden. Grinden stod öppen och den farliga hunden, en liten fet mopsartad historia, kom emot mig och viftade på svansen. Vi hälsade och vedhandlaren, M. Romain kom ut och pratade. Han hade aldrig tänkt på att han och Tricastin var i samma bransch och roades av tanken. Bild på den farliga hunden fick jag ta. Plus tillåtelse att publicera bilden på vedhandeln. Schysst. Kanske inte lika lätt att komma in på Tricastin – jag provade inte.

Den farliga hunden gick tillbaka i solen sedan han hälsat med handslick och svansvift.

Farliga hundar – hur farliga är dom?
I Jämtland gjorde jag praktik på ett vattenkraftverk i början av sextiotalet. Mitt jobb blev att ta hand om schäfern som såg till att hålla inkräktare borta. Och ibland sattes jag som biträdande maskinist.

Den här schäfern var egentligen stationschefens älghund men det gick ju att hyra ut den till kraftverket som vakthund när den inte jagade älg. Lite Fringe Benefits som ingen ifrågasatte. Men någon aggressiv, utbildad vakthund var det definitivt inte. Enda gången han blev på lite dåligt humör var när det var för mycket feta vita maskar i det slakteriavfall som levererades av brorsan till förste maskinisten. Det där med lokal och cirkulär ekonomi fungerade på det sättet på den gamla goda tiden. Och så fungerar det nog fortfarande.

Ytterligare något för MSB att bita i?
För några år sedan passerade jag och hustrun just det där kraftverket och tyckte att det kunde vara skoj att se hur det ser ut idag. Och kanske hitta en toalett. Nu var grinden helt öppen. Ingen hund. Men varningen fanns kvar. Tomt i kontrollrummet och viss modernisering hade helt klart skett. Tomt i hela stationsbyggnaden. Ute på klipporna vid älven fanns ingen, det var annars där jag tillbringar större delen av min praktiksommar, det fanns – rått uttryckt – inte en käft på plats.

Hittade den gamla hissen ner till generatorerna och där fanns folket fullt upptaget med att få ordning på en utombordsmotor i den välutrustade men dåligt utnyttjade lilla verkstaden.

Vi knallade runt och tittade på de gamla snurrorna och någon mindes väl både schäfern och slakteriresterna med de feta maskarna. Men annars var det nytt folk över hela linjen. Någon formell organisation för säkerheten verkade inte finnas. Utom i nån pärm som ingen brydde sig om.

Tja, man kan nog anse att idyllen lever kvar på många ställen. Men ibland kan det bli lite för idylliskt för att fungera bra i verkligheten.

Ha det bra i centrum eller periferi. Var den än ligger. Kommentarer läser jag gärna.

Gunnar Englund, GKE Elektronik AB

Filed under: SvenskTeknik