Nyheten att Ericsson tillsammans med Alcatel-Lucent får leverera LTE-utrustning till USA-operatören Verizon drunknar effektivt i problemen runt SAAB. Men för svensk industris framtid är det nog ändå ganska klart vad som är viktigast.

Ett LTE-genombrott i USA är ett mycket stort steg. Hittills har man i USA mest talat om WiMAX och WiMAX-spåret har valts av många USA-företag. Nu är tanken att Verizon skall ha LTE-nät igång på uppåt 30 platser redan nästa år.

För Ericsson är det här förstås en stor framgång, men framför allt ger det en fingervisning åt operatörer i hela världen. Att Verizon så snabbt satsar på LTE innebär att tillverkare av datorer och telefoner tidigarelägger introduktionen av prylar med inbyggd LTE. Det gör att konsumenterna tidigare än man trodde kommer att efterfråga LTE och den operatör som först har en vettig LTE-täckning har en stor marknadsfördel.

Här är skillnaden gigantisk mot 3G-utbyggnaden. Den gången tvingades operatörerna betala massor av pengar både för utbyggnaden och för licenserna. Sedan dröjde det flera år innan trafiken kom igång och började generera pengar. Den här gången är investeringarna betydligt mindre, samtidigt som efterfrågan existerar redan från början. Plus att operatörerna har haft tid att återhämta sig efter katastroferna vid 3G-utbyggnaden.

Det finns alltså goda förutsättningar för att mobil datatrafik skall få ett närmast totalt genomslag. Det märks också på mobiltelefontillverkarna, som nere i Barcelona lanserar en uppsjö av "iPhone-dödare".

Men nyckeln till framgång för smarta mobiltelefoner ligger mer hos operatörerna än hos mobiltelefontillverkarna. Det handlar om abonnemangsformer och där skiljer sig traditionen mellan mobiltelefonvärlden och dator/Internetvärlden.

Den stora skillnaden ligger i det här fallet mellan mobilt bredband till fastpris och traditionella operatörstjänster, baserade på minutdebitering och pris per extratjänst. Mobilt bredband till fastpris är en typisk datortjänst och på många sätt en kapitulation, eftersom det reducerar operatören till att "bara" vara en accesspunkt mot Internet. Användarna är totalt ointresserade av annat än hastighet och täckning och har egentligen ingen annan kontakt med operatören än när månadsräkningen skall betalas.

I praktiken används den här tjänsten bara i bärbara datorer (laptop och netbook). Man kan också mycket väl tänka sig att köra mobilt bredband i en av de nya handdatorerna (MID), även om operatörerna nog gärna vill ta fram specialabonnemang, ungefär som till iPhone, för att få möjlighet till fler tjänster. Att köra mobilt bredband i en avancerad mobiltelefon är i och för sig möjligt, men knappast särskilt intressant.

Mobilt bredband kostar idag i Sverige mellan 99 och 229 kronor per månad, beroende på hastighet (den brukar sänkas efter en maxgräns). Det finns också kontantkortsvarianter.

De traditionella mobilteleabonnemangen kan alltid kompletteras med Internet-anslutning. På det sättet kan man komma ut på Internet via telefonen eller via dator (t ex via bluetooth). Priset per Mbyte ligger runt 20 kronor, vilket naturligtvis gör det hela fullständigt ointressant. Men det finns olika begränsningsmöjligheter, t ex maxpris per dag eller månad. Vill man ha fastpris, på samma sätt som för mobilt bredband, ligger priset på ungefär samma nivå som för ett mobilt bredbandsabonnemang. Det finns också enklare varianter, där man t ex får köra 200 Mbyte/månad för 29 kronor extra i månaden (Tele2).

Och vad innebär då det här?

Vi kan förutsätta att de flesta vill ha mobilt bredband med fastpris till sin dator. Det framgick med all önskvärd tydlighet förra året när den marknaden exploderade. De flesta moderna mobiltelefoner har i åratal gått att koppla mot Internet, men användningen har varit trög att få igång. Mobilt bredband slog igenom direkt.

Den som redan har köpt mobilt bredband är knappast road av att betala lika mycket en gång till för att kunna använda sin smartphone på rimligt sätt. Man kan naturligtvis tänka sig att kunderna väljer att koppla sin dator via mobiltelefonen och sparar in det mobila bredbandet, men det är krångligt och känns som ett steg bakåt. Nu kommer dessutom allt fler små datorer med inbyggd hårdvara för mobilt bredband. Netbookdatorer med LTE kommer sannolikt att bli en mycket stor artikel.

I det här läget kan operatörerna fungera som stoppkloss för smarta mobiltelefoner. Naturligtvis är det fullt möjligt att iPhone-klonerna är sexiga nog och användbara nog, men de ersätter inte den bärbara datorn. Och datorn vinner nog i valet mellan att betala ett par hundralappar i månaden för att få mobilt bredband till netbook-datorn (som sprider sig snabbt, det märks inte minst på högskolorna) eller lika mycket för att få full bredbandsåtkomst i telefonen.

Operatörerna är naturligtvis inte dumma och det kommer säkert kombinationsabonnemang av olika slag. Vi får hoppas att det händer förr, snarare än senare och att priserna på smarta telefoner hamnar på en mera rimlig nivå i förhållande till netbookdatorerna. Då kan smarta telefoner bli en verklig volymprodukt.

Till slut, vad kommer att hända med SAAB? Förhoppningsvis kan regionen fortsätta som kompetenscenter för fordonselektronik och varför inte energiteknik. Ett ganska okänt faktum är att SAAB-fabriken är ovanligt effektiv och producerar billigare än de flesta. Produktionskunnande och effektiv personal är intressant, inte bara för att tillverka bilar. Maud Olofssons tankar om produktion av vindkraftverk och vågkraftverk kanske inte alls är dum. Och vem vet – det kanske till och med går att producera bilar.

Men att staten skulle gå in som gisslan är förstås inte att tänka på. Spåren från varvskrisen förskräcker. Ett statligt övertagande av SAAB skulle dessutom ge regeringen ett alldeles osedvanligt dåligt förhandlingsläge mot Ford i kommande Volvo-diskussioner.

Som vanligt finns det många lärdomar att dra från utvecklingen i elektronikindustrin och det kommer jag tillbaka till. Men nu behöver jag en kopp kaffe.

Filed under: MyBlog