För ett par dagar sedan satt några stycken av oss och diskuterade uppstartsföretag – närmare bestämt uppstartsföretag som satsat på programmerbarbar logik. De senaste 25 åren har uppemot sextio sådana företag startats.

Bara fyra av de här företagen är idag etablerade FPGA-företag med vettiga volymer och något så när anständiga marginaler. Tre andra försöker hålla sig kvar, men har problem och ytterligare fem är rena uppstartsföretag som ännu inte fått igång volymproduktion.

Det är med andra ord inte lätt att lyckas. Däremot är det betydligt lättare att lura sig själv och göra kalkyler som visar hur bra det skall gå. Alltför ofta baserar sig kalkylerna på att konkurrenterna slutar med all produktutveckling de närmaste åren, samtidigt som de egna planerna går i lås utan tillstymmelse till friktion. Världen ser sällan ut på det viset.

Mitt favoritexempel på misslyckad ny teknologi är bubbelminnet. Jag var applikationsingenjör på den tiden (slutet av sjuttiotalet/början av åttiotalet) och planerna var fantastiska. Bubbelminnet skulle ersätta hårddisken efter bara några år.

Så här i efterskott är det lätt att se hur prognoserna förutsatte att hårddiskarna helt skulle sluta att utvecklas (det blev precis tvärtom) och att bubbelminnet skulle utvecklas på ett fantastiskt sätt, både tekniskt och ekonomiskt (så blev det inte heller). Det är svårt att förstå hur så många kunde lura sig själva på det här sättet, men historien visar att felbedömningar snarare är regel än undantag.

Om vi går tillbaka till uppstartsföretagen kan vi alltså dra slutsatsen att de flesta har misslyckats eller kommer att misslyckas. Men vi kan definitivt inte dra slutsatsen att det vore bättre om de här företagen inte hade prövat vingarna. Tvärtom är det precis så här marknadsekonomin fungerar. Alla har rätt att testa sina idéer och om man kan övertyga en finansiär är det bara att köra.

Samtidigt är marknadens dom obönhörlig. Lyckas man inte övertyga köparna är det bara att lägga ner och/eller sälja sin teknologi till någon av de mera lyckosamma företagen (om det finns en teknologi som är värd att sälja). Finansiären förlorar sina pengar, men de flesta finansiärer är fullt medvetna om att de tar en stor risk. I bästa fall flyttar försöket fram positionerna för någon annan och med stor sannolikhet kan ledning och medarbetare hitta andra jobb eller nya projekt.

Det här är faktiskt en av de i särklass största fördelarna med  marknadsekonomin. Konkurser är inte misslyckanden, utan ett sätt för ekonomin att ta sig framåt. I stället för att driva ett projekt till katastrofens brant (eller över branten) kan man avsluta i tid och lägga resurserna på något som har bättre förutsättningar.

Och, med tanke på fyrtioårsjubileet av månlandningen, kan det kanske vara intressant att se hur ett gigantiskt statligt projekt kan gå riktigt illa. Här handlar det definitivt inte om marknadsekonomi.

Apolloprojektet var dyrt, mycket dyrt, och redan medan det var aktivt försökte man inom NASA hitta sätt att göra rymdresor billigare. Den gigantiska Saturnus V-raketen var helt klart en stor framgång, med sin nyttolast på ca 120 ton (till låg omloppsbana). Problemet var bara att allt måste konstrueras och tillverkas med de säkerhetskrav som gällde för bemannade rymdfärder. Det ökade kostnaden dramatiskt.

Att i det här läget konstruera en fantastiskt komplicerad rymdfärja med samma extrema säkerhetskrav både för astronauter och "vanlig last" kan i efterskott verka minst sagt underligt. Speciellt som man för att få upp i sammanhanget futtiga 25 ton måste skicka upp hela 109 ton. Större delen av massan ligger i själva farkosten och den skall ju ner igen. För att få upp lika mycket nyttolast som en enda Saturnus V-raket krävs fem uppskjutningar.

Nåväl, anhängarna till rymdskytteln visade i slutet av sextiotalet sina kalkyler och de såg fina ut. "Ställtiden" för en rymdfärja skulle bli kort och varje farkost skulle kunna skjutas upp minst 100 gånger. Totalkostnaden per skott skulle hamna på 88 miljoner dollar allt inräknat och bara futtiga 14 miljoner dollar i marginalkostnad. Med andra ord – en bra affär.

Nu finns det alltid en skillnad mellan glada kalkyler och verklighet, men sällan så stora som i det här projektet. I verkligheten gick det inte alls att "vända" rymdfärjan särskilt snabbt. Antalet möjliga skott per färja sjönk dramatiskt, samtidigt som det visade sig vara mycket dyrare än tänkt att serva farkosten. Kostnaden per skott ligger enligt NASA på 500 miljoner dollar, men mera realistiska fristående beräkningar hamnar på 1,7 miljarder dollar per skott allt inräknat och 1,1 miljarder dollar i marginalkostnad. Totalt sett kommer man att hinna med ca 130 uppskjutningar under projektets drygt trettioåriga livslängd (40 år om man räknar in den inledande förseningen – som för övrigt fick till följd att rymdstationen Skylab störtade). Det motsvarar i nyttolast mindre än en Saturnus V-raket per år (ca 26 uppskjutningar ger samma nyttolast).

Det var kanske tillräckligt med siffror för en stund. Finns det då några erfarenheter att dra av det här?

Den mest uppenbara erfarenheten är förstås att det är lätt (och ganska kul) att vara efterklok. Det visar sig också vara svårt att få ekonomi i något som bara byggs i prototypkvantiteter. Men det är också intressant att se hur lätt det kan bli fel. I den här typen av nationella prestigeprojekt kan det verka slösaktigt att dra igång konkurrerande projekt, men sannolikt hade det ändå varit en bra idé. Konkurrens är viktigt, inte bara för att det tvingar olika företag att bli effektivare. Det sållar också ut sådant som visar sig bli fel, till förmån för mera hållbara lösningar.

Tänk bara om halvledarindustrin hanterats på samma sätt som rymdindustrin. Risken är överhängande att den valda "enda vägen" hade visat sig vara något i stil med bubbelminnet. En planerad ekonomi undviker slöseri i form av "sidoskott", men riskerar alltid att gå "med huvudet före in i betongväggen".

Och för att återgå till rymdfärjorna. Vad skall de ersättas med när de snart går i pension?

Det ser ut att bli ett betydligt mera Apollo-liknande projekt, med den skillnaden att man gör de tunga lyften obemannat med raketer i samma storleksklass som Saturnus V. De bemannade uppskjutningarna görs med ett första steg med fast bränsle, ungefär som en fyrverkeriraket (något som Wernher von Braun för övrigt varnade för på sin tid). Det blir inte fråga om något nytt "rymdflygplan", även om vissa delar skall kunna återanvändas. Rymdskytteln blir en lång och ganska misslyckad parantes, även om den faktiskt fungerade.

Men visst ser Space Shuttle häftig och Science Fiction-mässig ut när den startar och landar.

Filed under: MyBlog