1966 publicerades boken ”Sagan om den stora datamaskinen”, en visionär framtidsskildring av Nobelpristagaren Hannes Alfvén, tidigare professor i fysik på KTH. Nu gör KTH i samarbete med Stiftelsen Vadstena-Akademien en opera baserad på boken med premiär i experimentscenen Reaktorhallen R1 i december och med titeln ”The Tale of the Great Computing Machine”. Konstnärsparet Åsa och Carl Unander-Scharin har fått det prestigefulla uppdraget att skapa den nya operan.

Leif Handberg. Foto: Marc Femenia.

– Vi vill visa att KTH som tekniskt universitet kan vara med och skapa kultur. Att då kunna göra det genom att även uppmärksamma KTH:s Nobelpristagare Hannes Alfvén känns fint, säger Leif Handberg, lektor i medieteknik på KTH och föreståndare för Reaktorhallen R1.

”Sagan om den stora datamaskinen” var ursprungligen tänkt som en historia för Hannes Alfvéns barnbarn. I boken skildrar 1970 års Nobelpristagare i fysik en framtid, där människans betydelse reducerats till ett evolutionärt steg på vägen mot en vis och allvetande dator.

– I boken, som kom att bli en kultklassiker i Silicon Valley, förutspår Alfvén en hel del av den tekniska utveckling som påverkar oss människor i hög grad idag.

Operan handlar om människa, artificiell intelligens och vad det innebär det att vara människa om vi släpper taget och överlämnar allt till datorsystem och det som vi i dag kallar artificiell intelligens, konstaterar Carl och Åsa Unander-Scharin som tillsammans skapar och iscensätter ”The Tale of the Great Computing Machine”.

Artificiell intelligens, eller robothjärnan som man sa på 60-talet, kan användas till både bra och dåliga saker. Den nya operan väcker existentiella frågor om människans roll i en framtid där allt har överlåtits till artificiell intelligens; att som människa ställa sig frågan ”Vart kan det här ta vägen om vi inte tänker oss för?”

Uppdraget att skapa en opera baserad på Alvéns bok gick till konstnärsparet Åsa och Carl Unander-Scharin. De skapar musik, libretto, koreografi och regi – samt inte minst de nya teknologier som ingår i verket. Carl Unander-Scharin är operasångare, tonsättare, har doktorerat vid KTH och är professor i klassisk sång vid Karlstads Universitet. Åsa Unander-Scharin är koreograf och professor i Musikalisk gestaltning vid Luleå Tekniska Universitet. Hon disputerade på avhandlingen ”Mänsklig Mekanik och Besjälade Maskiner”. Åsa och Carl har flera uppgifter i den här uppsättningen: författare av nytt libretto, tonsättare, koreograf, regi.

Hela Reaktorhallen kommer att användas som spelplats där publiken får se och höra fyra operasångare, fem instrumentalister, en dansare, samt en förinspelad operasångare, som är rösten från framtiden. Dessutom utvecklas ny konstnärlig teknologi till verket, konstaterar Åsa Unander-Scharin. Bland annat kopplar man upp sig mot den gamla orgeln från biografen Skandia som finns nere i Reaktorhallen.

– Vi har skapat ett instrument så att man med specialdesignade ringar på händerna kan spela på olika pipor, register och ljudeffekter. Orgeln blir en organism som man spelar på i luften, säger Åsa Unander-Scharin.

– För att gestalta symbiostiden och datakonst, datapoesi och datamusik har vi utvecklat interaktiva och responsiva teknologier som ”The Vocal Chorder”. Genom att töja och dra, luta och hänga i linorna skapar sångarna ackompanjemang till sin sång.

För produktionen av operan står Stiftelsen Vadstena-Akademien, som sedan 1964 satt upp en rad operor – såväl nyskrivna som äldre, bortglömda verk. Det är Terese Lindström, producent på Vadstena-Akademien, som samordnar de olika delarna i projektet och ser till att KTH och Vadstena-Akademien lär känna varandras arbetssätt och kommunicerar, planerar och budgeterar på ett sätt som möjliggör att så mycket som möjligt av projektets vision kan genomföras med hög kvalitet.

– Det känns fantastiskt att samarbeta med KTH, både vad gäller den helt speciella lokalen, resurser och kunnande, säger Terese Lindström. Projektet utvecklar våra båda organisationer och ger nya konstnärliga uttrycks- och berättarformer, genom och om, mötet mellan människa och teknik.

Sjutton föreställningar av ”The Tale of the Great Computing Machine” med premiären planerad till den 1 december.

”Sagan om den stora datamaskinen” skrevs av 1970 års Nobelpristagare i fysik Hannes Alfvén och publicerades 1966 under pseudonymen Olof Johannesson (1986 års utgåva publicerades dock under hans riktiga namn). Boken är ”en evolutionshistoria skriven i en avlägsen framtid, där människans betydelse reducerats till ett evolutionärt steg på vägen mot en vis och allvetande dator”, som Leif Handberg skrivit på Wikipedia i en artikel om boken. Alfvén delade sin arbetstid mellan KTH och Berkely University och boken, som publicerades på engelska under flera olika titlar (The Great Computer, The Tale Of The Big Computer och The End Of Man?) kom att bli en kultklassiker i Silicon Valley.

När kompositören Karl-Birger Blomdahl, som bland annat gjorde en framgångsrik opera av Harry Martinssons epos Aniara, låg på sjukhus fick han ett exemplar av boken av en vän. Blomdahl blev eld och lågor efter att ha läst den och kontaktade Hannes Alfvén och sa att han ville göra en opera baserad på boken. Till en början sa Alfvén nej, han menade att boken var alldeles för abstrakt. Men Blomdahl stod på sig och libretto arbetades fram. Tanken var att operan skulle spelas på Kungliga Operan och på Metropolitan i New York. Men Blomdahl gick bort innan han hann färdigställa verket och idén om en opera baserad på boken har legat i träda tills nu.

KTH:s uppsättning av en opera baserad på boken var initialt planerad till december 2020 för att fira att det då var 50 år sedan Hannes Alfvén fick sitt Nobelpris. Men pandemin kom i vägen och operan sätts alltså upp nu i december.

Filed under: SvenskTeknik