Det har varit intensiva förhandlingsveckor för arbetsgivarorganisationerna och fackförbunden för att införa nödvändig reglering gällande korttidsarbete i de centrala kollektivavtalen. Allt för att få till stånd en möjlighet för arbetsplatser med kollektivavtal att kunna inleda korttidspermitteringar.

Jennie Nilsson, bolagsjurist Sinf

De flesta av förbundens centrala kollektivavtal tillåter nu att lokala överenskommelser om korttidspermittering upprättas på arbetsplatsen för företagets anställda. Företag utan kollektivavtal har däremot inte samma möjligheter till permittering.

Många arbetsgivare med kollektivavtal har nu äntligen möjligheten att kunna planera sin verksamhet och besluta vilka arbetare som ska omfattas av permitteringar och i vilken omfattning permittering ska ske. Det här innebär en möjlighet för arbetsgivaren att indela sina anställda i olika grupper och permittera dem olika efter behov. Förändringen är glädjande och den nya regleringen kommer att rädda många företag.

Hur går det för de arbetsplatser som inte har kollektivavtal?
Har man inte kollektivavtal på arbetsplatsen blir reglerna annorlunda. Minst 70 procent av alla anställda måste godkänna en sådan överenskommelse, vilket inte torde bli ett större problem. Regeln säger dock att de anställda även måste ingå och delta i korttidspermitteringen. Dessutom ska samtliga anställda, som deltar i permitteringen, permitteras i samma omfattning. Det här medför sämre möjligheter för arbetsgivare utan kollektivavtal att kunna bestämma vilka anställda som måste permitteras, då alla måste göra det, och dessutom lika mycket.

Det här innebär att ett produktionsföretag med 30 anställda, varav tio av dem har en försäljande funktion för vilka akut arbetsbrist råder, inte kan permitteras om inte övriga 20 anställda i produktionen också permitteras i samma omfattning.

– Det här orsakar dyra och problematiska avvägningar för företagaren och reglerna ger inte kollektivavtalslösa arbetsplatser samma möjlighet till överlevnad, säger Jennie Nilsson, bolagsjurist på Sinf.

Reglerna behöver därmed förändras för att alla företag ska ges samma permitteringsmöjligheter, då en befrielse från höga arbetskostnader kan vara den avgörande faktorn för företagets överlevnad.

Förslaget är att överlåta möjligheten till arbetsgivaren att, på samma vis som i kollektivavtalen, permittera sina anställda olika på arbetsplatsen och därmed låta behovet få vara avgörande. Arbetsgivaren skulle på så vis kunna upprätta arbetsgrupper, ordnade efter personalens arbetsuppgifter, och därmed ges en möjlighet att kunna permittera sina anställda i den omfattningen som behövs. Det kan handla om att minska produktionen i omfattningen 20 procent, för sina säljare 40 procent och för fastighetsskötaren 60 procent, om det är så behovet ser ut.

Nu kan en arbetsgivare tvingas permittera alla på företaget lika mycket trots att de anställda har olika arbetsbörda och inte kan göra varandras jobb. Permitteringar ska styras efter arbetsbristen och enbart detta, vilket inte är möjligt idag med nuvarande reglering. Lösningen kan vara att Tillväxtverket bortser från formuleringen ”alla inom samma driftsenhet”, vilken medför att permittering måste vara lika för samtliga arbetare på arbetsplatsen.

– Det behövs en formulering som ger arbetsgivaren en möjlighet att gruppera och permittera arbetarna olika i driftsenheter efter olika sysselsättningsgrad. Det finns alltid möjlighet för myndigheten att begära att arbetsgivaren motiverar grupperingarna i ansökan om permitteringsbidrag i de fall det anses befogat.

Vi anser att regleringen inte bör vara upprättad för att enbart gynna och rädda företag med kollektivavtal. Det är främst våra minsta företag i Sverige som saknar kollektivavtal på sina arbetsplatser. Många företag står i sin värsta kris någonsin och har nu inlett permitteringar av sina anställda. Det är därmed nödvändigt med en snabb förändring för att företagen ska kunna planera för den akuta arbetsbristen. Det råder dock stor hoppfullhet kring att en regelförändring kan komma att göras för att även passa företag utan kollektivavtal, vilka vanligtvis är våra småföretagare. Den som är liten och faller slår vanligtvis i marken snabbare än den som är stor.

Filed under: Svensk Ekonomi