De senaste varslen hos Eriksson med flera är en stor tragedi och ett nederlag för Sverige. Efter flera årtionden av uppgång har man tagit för givet att framgången skulle fortsätta. Efter toppåren på 1970-talet började dock kräftgången – likt en sinuskurva som precis passerat sin högsta punkt; först obemärkt, sedan med allt högre fart.

Det var också då som jag tog mina första steg i den svenska skolan som lärare. Född och uppväxt i Polen, var det självklart för mig att framtiden skapas i skolan. Därför reagerade jag med förfäran när eleverna här ursäktade sitt bristande intresse för utbildning med fraser som ”Jag skall bli ett socialfall” eller ”Jag har rika föräldrar”. Ibland blev jag även motarbetad av föräldrarna som tyckte att träning och kompisar var viktigare än skolan. En pappa gick till attack mot grundläggande ämnen – slöseri med tid, tyckte han.

Kärnkraftomröstningen med tre alternativ på ja/nej och inträdet till EU som många sade ja till i förhoppning om att köpa billigt ”fulöl” på Internet visade bara hur ytligt kunskapen sitter. Vi kunde lika gärna rösta om vad mina barnbarn skall ha för kläder om 20 år för de kommer inte att bry sig om vad vi bestämt när den dagen kommer. Och vi betalar mer till EU än vad vi får ut därifrån, hur smart är det?

Av alla ädla planer på lärar- och elevutbyte som florerade efter vi gick med i EU blev det inte mycket. Skolan har inga anslag för sådana projekt, så dessa lades ner på obestämd tid när smekmånaden blev över. Och i skolan återspeglas kräftgången i samhället – med allt sämre resultat år efter år. Det är som ett gammalt äktenskap där kärlekslågan slocknat och bara ålderdomen väntar.

Framtiden skapas i skolan
I mitt lilla universum skapas framtiden i skolan. Man skall börja med elevens nyfikenhet och mata henne eller honom med lagom portioner. ”Inget jobb blir för svårt om man delar upp det i lagom stora steg”, lär Henry Ford ha sagt. Så det är min ringa mening att kryddan som saknas är inspiration, samt förmågan att nå resultat.

Inspirationen visar vägen. Sedan är det bara att dela upp projektet i lagom portioner så att eleverna kan orka med jobbet. Man skall låta fantasin gro och växa, för det är just det som näringslivet behöver – att låta drömmar bli verklighet. Inte att låta drömmar vara.

Hade man stärkt inspirationsfaktorn, så hade man kunnat utveckla företagen mot nästa årtionde och nästa. Det är bristen på inspiration som tog kål på Facit, Hasselblad och SAAB. Tänk om Hasselblad tagit fram en 3D-kamera och SAAB satsat på alternativa bilmotorer som el-, tryckluft eller annat.

Det råder ingen brist på uppdrag och behov. Man bör tala om för våra telningar i alla åldrar att vi behöver bättre och miljövänliga batterier. Kanske en solkatt från rymden att lysa upp våra städer, samtidigt som man skulle kunna skugga dem som hade det för varmt. Vi vet fortfarande för lite om kemin i vardagsprodukter och vilken inverkan dessa har på våra kroppar. Sahara behöver avvecklas, inte öka i omfattning. Oljan skall användas som smörjmedel, inte som bränsle och kol skall helst stanna kvar i jorden. Vi måste öka matproduktionen… Listan kan göras hur lång som helst. Tricket är att låta en ung människa förstå att vi vuxna behöver lite hjälp med vissa problem och att han kan göra en viktig insats, rädda planeten och få en ädel livsuppgift på köpet.

Sett i ett fem dekaders perspektiv, kan jag inte se att inspirationsfaktorn hade tillräcklig styrka i vårt land.

Mer inspiration
Bristande inspiration och fantasi kännetecknar dem som arbetar, dem som leder arbetet och också dem som bestämmer hur landet skall styras. Arbetare, chefer och politiker, för att vara tydlig.

Hade inspirationsfaktorn varit starkare, hade Ericssöner och -döttrar genast hittat på något nytt att skapa, utveckla och tillverka. SAAB hade också kunnat ge oss en miljöbil för en frihet utan avgaser och Hasselblad hade fått ett världsimperium inom 3D-fotografering.

Detsamma gäller Chalmers som satsade på grafen först efter att Nobelpriset har utdelats. Istället för att följa John, borde man leda t ex genom att skapa en diamant lika stor som en tegelsten och en diamantpizza för snabbare processorer. Då hade vi fått all ära, nya jobb och ofantligt mycket skattepengar samt det eftertraktade Nobelpriset.

Skyll inte på eleverna. Det är ju de vuxnas, vårt jobb att ta hand om dem. Deras tur kommer om tjugo-trettio år. Men nu är det vi som skall vända trenden. Lyckas vi inte med det, så går det ju att falla ännu längre ner på skalan.

Hur vänder man?
Men hur vänder man på ett helt fiskstim? Det vet inte jag, men någon av fiskarna är ju ändå först med sin signal. Så låt oss stoppa lämmeltåget mot undergången genom att utöka inspiration- och fantasifaktorer i våra skolor fördelade på lagom stora steg.

Varje barn i skolan (och även vuxna) bör veta att det finns problem som behöver lösningar – saker man har ännu inte hunnit med att lösa. Om alla inser det så ökar chansen att någon eller några kommer att ha liknande betydelse som Polhem, Eriksson eller de Laval hade haft.

Varje dag undrar jag hur många begåvningar sover Törnrosasömnen eftersom de hade gett upp redan innan livet hade hunnit börja? Varför? Hur skall man väcka dem till liv? Ibland ser jag hur en groda blir till prins och undrar hur många fler grodor kan det finnas?

Hur går väckningsprocessen till? Jag föreställer mig en ”blind” man som kastar små stenar och som ibland hör ett gensvarande pling när projektilen träffat en malmklocka längre bort. Om fler blinda kastar, så borde statistiskt sett fler stenar träffa målet. Redan det en förbättring. Men tänk om alla dessa ”blinda” fick synen tillbaka? Då skulle nästan varje sten nå sitt mål.

Lyckas vi med det, så klarar vi att växa i takt med och även skapa framtiden utan att förlora självaktning och försörjning.
Du som förälder kan bidra genom att fostra Ditt barn.

Kanske borde vi skriva mer i Elektronik i Norden om saker som behöver utvecklas och inte bara om redan tilldelade patent och produkter som nått marknaden.

Och Du käre läsare, kanske kan Du bidra med en inspirerande kommentar eller idé?

Kampen om vår framtid börjar ju i skolan…

Filed under: SvenskTeknik