Jag sitter just nu i skuggan under ett jättelikt kastanjeträd. Det är flera kilometer till närmaste granne och förutom fågelsång och humlesurr är det tyst. Och jag sitter och funderar över hur viktigt det är med frihet.

Det här kanske låter självklart, men det är ändå märkligt hur lätt det ibland verkar vara för politiker att offra lite (eller till och med ganska mycket) frihet till förmån för andra till synes viktigare frågor. Det kan till exempel handla om personsäkerhet, skydd mot brott eller terrorism eller skydd av upphovsrätt. Ibland får man en känsla av att frihetsbegreppet inte ens finns med i diskussionen.

Och vad har det här att göra med elektronik?

Elektronik kan som alla vet användas för övervakning och begränsning av frihet, men också för att öka frihet och göra det lättare för människor att kommunicera. Det finns också för det mesta olika sätt att använda elektronik för att nå samma mål – med olika grader av frihet. Övervakningssystem för trängselskatt är ett bra exempel på detta. Det kan göras distribuerat och "fritt" (t ex RFID-baserat med förbetalda läsare), eller centralt, med central lagring av bilder och data. Det centrala systemet är "praktiskt", bland annat för att det ger större möjligheter att använda informationen för till exempel brottsbekämpning. Men det är ingen som helst tvekan om att det också inskränker friheten.

De senaste månaderna har frihetsbegreppet framför allt kopplats till frihet på Internet. Piratpartiets framgångar tog de traditionella partierna på sängen. De hade uppenbarligen inte insett att gemene man och framför allt de unga lade sådan vikt vid frihet. Nu tvingas man att tänka om i ett antal frågor för att inte förlora ännu mera.

Men det underliga är egentligen att politikerna har kunnat klubba igenom, alternativt fundera på att klubba igenom, så många frihetsbegränsande regler när det gäller telekommunikation och Internet. De individuella besluten är kanske förståeliga, men om man lyfter blicken en aning blir det svårare att förstå en del tankar om lagring av email och möjlighet för privata aktörer att övervaka och ta drakoniska beslut.

Vi kan till exempel göra jämförelsen med vanliga "hederliga" brev. Redan en lag om att registrera alla avsändare och mottagare vore fullständigt otänkbar. Om man dessutom skulle vilja öppna breven och leta efter olagligheter eller kopiera och lagra informationen passerade man med råge den gräns som bara totalitära diktaturstater tillåter sig. Brevhemligheten är så självklar (och dessutom ordentligt inskriven i lagen) att ingen vågar sig på den.

Men för tele/datatrafik verkar det inte finnas någon gräns för klåfingrigheten. Data om all teletrafik skall lagras hos operatörerna och datatrafiken skall övervakas på ett sätt som känns klart obehagligt. För att till exempel förhindra olaglig nedladdning av upphovsrättsskyddat material tillåter man sig förvånansvärt grova frihetsinskränkningar.

Dessutom får man som vanligt en känsla av att politiker inte förstår sig på teknologi. Ett bra exempel är telefontrafiken, där vi har sett dramatiska förändringar de senaste tjugo åren och där vi kommer att se ännu större förändringar kommande år. Men regelverket byggs upp som om man knappast ens har insett att de gamla nationella telemonopolen har försvunnit. Allt förutsätter ett fåtal stora operatörer och peer-to-peer-telefoni finns inte ens på kartan. Kraven på lagring av samtalsdata är meningslösa och kontraproduktiva i peer-to-peer-sammanhang. Dessutom, och viktigare, begränsar de friheten. Och återigen – frihet måste alltid vara den viktigaste parametern.

Internet-användarna lär fortsätta att sätta frihetsbegreppet högt, oberoende av vem som köper Pirate Bay. Men Internet och telefon är inte de enda kommunikationsformerna som ökar vår personliga frihet. Första halvan av 1900-talet var cykeln en ny frihetsfaktor av stora mått. Därefter har bilen tagit över som frihetssymbol, om än en omdebatterad sådan. I bägge fallen handlar det om att när som helst kunna ta sig från en plats till en annan, utan att behöva blanda in "centrala myndigheter".

Jag läste härom veckan ett inlägg om bilismen i en av våra stora morgontidningar. Skribenten beskrev först bilens oerhörda betydelse för den personliga friheten och sedan avskrev han snabbt bilen som omöjlig inför framtiden. Problemen med energiförsörjningen skulle kräva att vi i huvudsak avstår från privatbilism.

Det här är vanliga argument i dagens debatt. Vi måste byta dagens bil- och buss-baserade system mot spårtrafik och vi måste förtäta städerna och låta folk bo närmare varandra för att spara energi. Det verkar som om sextiotalets hårdplanerade och tätbebyggda betongförorter, sammankopplade med tunnelbana, är på väg att bli högsta mode igen, åtminstone bland energipolitiker och arkitekter.

Om man i stället frågar gemene man verkar valet se lite annorlunda ut. Eget hus och egen bil står för det mesta högst upp på listan. Människor vill ha kontroll över sitt eget liv, eller enklare uttryckt – frihet.

Frågan borde rimligen vara om det går att kombinera bilism och ett utspritt boende med en rimlig energiförbrukning. Många miljövänner brukar omedelbart svara ett kategoriskt nej, men tekniskt sett finns egentligen inga större problem. Det är långt ifrån uppenbart att spårtrafik och höghus är det mest effektiva och energisnåla i alla lägen.

Om man till exempel drar nytta av bilarnas enorma förbättringspotential blir förutsättningarna helt annorlunda jämfört med dagens situation. Man behöver inte komma ner till de 361 mil på en liter som ett franskt universitet lyckades åstadkomma häromsistens. Det räcker med "futtiga" tio mil per liter för att bilarna plötsligt skall vara helt acceptabla. En övergång till elbilar för arbetsresor ger en ännu större förbättring. Bussar är redan nu fullt tillräckliga ur energisynpunkt, men har också de en relativt stor förbättringspotential.

I jämförelsen mellan spårtrafik och vägtrafik går det att dra liknelser med traditionella stordatorbaserade system och dagens Internet-baserade system. Spårtrafiken har samma fördelar när det gäller central kontroll och övervakning som stordatorerna. Vägnätet liknar mycket mera Internet, med en infrastruktur som alla kan utnyttja och ett mera "anarkistiskt" (och mycket mera fritt) arbetssätt. Alla försök att ersätta vägtrafik med järnväg lär bli lika effektiva som att försöka ersätta Internet med stordatorer (eller gamla TeleGuide).

Och återigen – elektroniken har en gigantisk roll i den här utvecklingen. Sådant som förr krävde stora och dyra centrala system går att hantera distribuerat med avancerad, men billig, elektronik. Elbilar och bränslesnåla "normala" bilar kräver avancerad elektronik för sin styrning. Det är inget problem. Bussar går att effektivisera med hybridsystem och massor av elektronik. Det är inget problem. Och villor går att energioptimera med hjälp av värmepumpar och avancerade styrsystem. Det är heller inget problem. Allt det här går att lösa och elektroniken har en huvudroll.

Och vi behöver inte dagtinga med friheten.

Ha en härlig sommar.

Filed under: MyBlog