Entreprenörskap förhärligas och stimuleras av de politiskt korrekta. Som lärare får jag många utskick där jag uppmanas att uppmuntra mina elever till att starta eget. Det sägs att det är lätt. Registrera bara en enskild firma eller handelsbolag, eller om Du är rik, varför inte ett AB direkt.

Men vad kan man göra sedan? Läser man till kock är svaret enkelt. Men hur startas ett elektronikföretag i ett land där elektroniken i stort sett utvisades från skolor?
I förhoppning om att någon inser att vi behöver mer elektronik i skolan, inte mindre, låt mig återberätta vad hände på en enkel lektion om el, där ett 9 V-batteri och en kondensator förvandlade en fjäder till en struts.

Gnistor
Laddar man en stor elektrolytkondensator från ett 9 V-batteri och kortsluter den sedan med en bit tråd, så ser man häftiga gnistor. Det märkliga är att ett kortslutet batteri avger nästan inga gnistor alls. Eftersom gnistorna trots allt är smält metall, blev eleverna strängt tillsagda att använda skyddsglasögon, och hålla kondensatorn så långt borta som möjligt från ögonen, vilket de gjorde.
– Men varför?
– För att ett batteri är som en traktorfabrik som kan producera en traktor i timmen, medan en kondensator är som ett lager som kan innehålla en hel månads produktion. Så om Du hämtar traktorer en dag, så får Du 8 vid fabriken, men 240 från lagret. Dagen efter har Du 8 nya traktorer vid fabriksgrindarna, men lagret förblir tomt tills en ny sändning kommer.

Förståelse
Inom kort skapades det parallellt kopplade kondensatorbatterier och gnistorna blev ”fetare”. Ett ögonblick senare hade de kommit på att två batterier i serie ger 18 V och ännu fetare gnistor.

Här blev de uppmärksammade på att den elektrolytkondensator de hade endast klarade av 16 V, inte 18. Påpekandet backades upp med ett minne av en förvånad studerande som misslyckades med en likriktarkoppling och vars elektrolytkondensator exploderat.

Som tur är finns det en evakueringsventil på elektrolytkondensatorerna. Eftersom det hände för 40 år sedan, då elektrolyt var en riktig vätska, kände jag mig tvungen att berätta att explosionen orsakade en fontän, inte alls olik en sprutande oljekälla, för färgen på vätskan var lika svart som råoljans. Trycket var så stort att det faktiskt blev en svart fläck i taket samt en svart ring i pannan på den olycklige experimenteraren.

Många idéer
Mina nya elever lyssnade uppmärksamt till min berättelse, men bestämde att det ändå var värt att ta risken. Fler kondensatorer i parallell testades med fler batterier och gnistorna blev allt häftigare. Någon noterade att den kortslutande tråden började fastna vid polerna.
– Vad kan man använda kondensatorn till?
– Man kan skapa en stege av kondensatorer som kan svetsas vid en stålbalk som pinnar…
– Finns det större kondensatorer?
– Ja, det finns det, googla efter superkondensatorer…
– Vad kan man göra med dem?

Man kan använda kondensatorer som batterier, för de kan avge mycket energi, snabbt eller långsamt, väger mindre och går att ladda fortare än batterier. Därefter stod elektriska bilar i centrum. I en simulator kopplade vi en krets som laddade en kondensator som drev en motor.
– Man skulle kunna tanka solel medan man kör…
– Kasta tillbaka strömmen i kondensatorn när man bromsar
– Solstationer istället för bensinstationer…
– Bilen skulle kunna tanka sig själv om den står parkerad…
– Slippa oljeimporten…

Full fart på tankarna
Plötsligt hamnade vi i ett slags drömland, där elektriska bilar susade inuti rörvägar i 400 km/timme. Bilarna kopplades samman för att bilda ett tåg som flyttade luftpelaren framåt, vilket minskade luftmotståndet och undanröjde behovet av snöröjning. Friktionen skulle vi ta hand om på nästa lektion.

Bilarna skulle ha autopiloter som samverkade i ett ad hoc-nätverk. Om bilen längst fram bromsade, så bromsade alla bilar i biltåget exakt samtidigt. Avståndet mellan bilarna skulle kunna minskas till ett minimum. På så sätt skulle man få plats med fler bilar än vad som är möjligt idag.
Bilarna skulle kunna ha en svärmintelligens, dvs förmedla information och agera samstämmigt om det plötsligt dök upp ett hinder, inte helt olikt ett fiskstim som tycks vända åt rätt håll samtidigt.

Bilen skulle komma ihåg var passageraren bor och arbetar samt andra resmål av betydelse. Passageraren kunde ägna sig åt nyheter, e-post och dylikt medan bilen avverkade 100 km på bara en kvart. Efter ”leveransen” skulle fordonet söka upp en solig plats där den inte är i vägen och samtidigt passa på att sola sig för att skaffa lite extra energi för återfärden.
Smarta entreprenörer kunde investera i en solstolpe vid vägkanten för att sälja el till hungriga elbilar. Eftersom kondensatorerna kan laddas snabbare än batterier, så borde det vara möjligt att toppa eltanken med extra Coulomb utan att bilen behöver stanna… Och så var lektionen slut.

Inte unikt
Sådana visioner är inte alls unika. Någon har sagt på nätet att Du kan köpa en påse med ett dussin ”unika” idéer för en tiocentare. Må så vara.
Men dessa dussinidéer är ett första steg mot framtiden. Det återstår för oss, som har erfarenhet, att fundera ut hur andra steget ser ur och sedan nästa och nästa. Det måste vara vårt jobb.

Eleverna är som ett utsäde som kan ge oss en megaskörd om vi sköter om planteringen på rätt sätt. Även om somliga är nöjda med hur saker och ting ser ut idag, bör vi aldrig sluta att leta efter bättre sätt att lösa problem, stora som små.

Hur man än vänder och vrider på det, så bör man underlätta för de unga att komma igång – inte bara med spel, filmer och musik, utan på alla fronter. Inom industri pratar man om Lean Production – en metod att eliminera flaskhalsar och satsa resurser där de behövs. Skolan har en hel del att hämta där.

Vi behöver eliminera pedagogiska trafikstockningar och samordna kurser/ämnen så att de bildar ett tydligt sammanhang – för i yrkeslivet har vi sällan hermetiskt tilltäppta skott mellan olika verksamheter.

Dela upp i delar
Så hur förenar man en gnistrande kondensator med lata pendlare vars bilar bildar en intelligent svärm?
Henry Ford lär ha sagt att inget jobb är för svårt om man delar upp det i lagom stora delar.

Som tur är så är en hel del av jobbet redan gjort – tänk på de tidigare nämnda utskicken. För oss återstår det bara att bestämma ordningen, finjustera något och eliminera flaskhalsarna. Det är dags för Lean Education och Du, käre läsare är mer än välkommen med förslag och idéer.

Om Sverige är först ut med svärmande bilar eller andra fantastiska skapelser så har vi monopol på det tills den första konkurrenten vaknar.
Har vi råd att vänta?

Filed under: SvenskTeknik