Igår ägnade jag större delen av dagen åt ett event i samarbetet mellan SEE, ett antal elektronikföretag och KTH. Det handlade om att ragga studenter till elektronikbranschen, eller åtminstone visa att elektronikbranschen är ett bra ställe att söka sig till.

Eftersom första timmens anförande skulle hållas gemensamt av Adam Edström från Elektroniktidningen och mig (jodå vi kan faktiskt samarbeta också – speciellt när det gäller så viktiga saker som det här) fanns det anledning att tänka igenom vilka fördelar och nackdelar som finns. Och det finns framför allt väldigt gott om fördelar. Det är förmodligen orsaken till att så få lämnar branschen när de väl kommit in.

Vilka argument som sedan är viktigast är kanske svårt att säga, men den ständiga förändringen och den ständiga utbildningen står högt i kurs. I de flesta andra branscher finns det långa perioder av stillastående, där egentligen inget nytt händer. I elektronikindustrin sker förändringarna hela tiden och på bara några få år är förutsättningarna helt annorlunda. När man väl har vant sig vid det är det svårt att stå ut med status quo.

Det här är argument som verkar bita bra på högskolestudenter. De har vant sig vid att studera och öka sin kompetens. Att plötsligt sluta med det är inget man är intresserad av. Ständig utbildning är en fördel och inom elektronikbranschen är det en nödvändighet.

Förhoppningsvis gjorde vi någon nytta och ökade intresset hos en och annan att söka sig åt "rätt håll". Men samtidigt visade eventet på ett mycket tydligt sätt hur svårt de tekniska högskolorna har att rekrytera ungdomar från svenska gymnasier. För svenska var ett klart minoritetsspråk bland eleverna. Den gemensamma nämnaren är engelska och det är också på engelska som all undervisning bedrivs.

Det här är i sig inget problem. Elektronikbranschen är förmodligen den mest internationella man kan hitta och definitivt ingen plats för folk med rasistiska uppfattningar. En stor andel av de elever som kommer från andra länder för att studera har dessutom som mål att bli kvar i Sverige även efter fullbordade studier. Men det räcker ändå inte för att fylla de behov som alla är överens om finns.

Vi måste alltså hitta sätt att motivera gymnasieelever att väja tekniska utbildningar med elektronikinriktning. Förmodligen måste vi börja redan på grundskolenivå för att ändra attityderna och få ungdomarna att se möjligheterna.

Och det är bråttom. Elektronikindustrin har en åldersfördelning som är ganska problematisk. Många kom in på sjuttiotalet och de närmaste åren pensioneras många av våra bästa konstruktörer. Då gäller det att nya förmågor står beredda att ta över. Allra värst är det inom analog- och RF-området, där återväxten varit extra klen.

I den här frågan finns det inga konkurrenter. Här måste alla samarbeta för att säkra framtiden.

Filed under: MyBlog