Hos friska personer blockerar exosomer – små signalbärare som celler skickar ut – hopklumpning av det protein som ger upphov till typ 2-diabetes. Exosomer hos patienter med sjukdomen har inte samma förmåga. Upptäckten, som gjorts i ett forskningssamarbete mellan Chalmers och Astrazeneca, tar oss ett steg närmare ett botemedel mot typ 2-diabetes.

Pernilla Wittung Stafshede, professor vid institutionen för biologi- och bioteknik, Chalmers

Proteiner är kroppens arbetshästar som utför allt jobb i våra celler. Ett protein är lång kedja av aminosyror som måste veckas till en specifik tredimensionell struktur för att fungera. Ibland uppför de sig dock på ett felaktigt sätt och aggregerar – klumpar ihop sig – med varandra till långa fibrer, så kallade amyloider, som kan orsaka sjukdomar. Sedan tidigare är det känt att typ 2-diabetes orsakas av ett protein som aggregerar i bukspottskörteln.
– Vad vi har funnit är att exosomer som celler skickar ut i bukspottskörteln stoppar den processen och skyddar friska personer mot typ 2-diabetes, medan exosomerna inte gör det hos diabetespatienter, säger professor Pernilla Wittung Stafshede, som har lett studien vars resultat nyligen publicerades i ansedda tidskriften PNAS.
Det man nu vet är att ”friska” exosomer binder proteinet som orsakar diabetes på utsidan och hindrar det från att aggregera, men resultaten förklarar inte varför. Man vet inte heller om det är ”sjuka” exosomer som orsakar typ 2-diabetes eller om det är sjukdomen i sig som gör att det blir fel på dem.
– Nästa steg är att göra kontrollerade modeller av exosomerna, vars membran innehåller både lipider och proteiner, för att exakt förstå vilken beståndsdel som påverkar diabetesproteinet amylin. Hittar vi vilken lipid eller protein som ger effekten, och sen kan bena ut mekanismen, ja, då har vi ett bra läkemedel mot typ 2-diabetes.
Studien är egentligen en del av industridoktoranden Diana Ribeiros avhandlingsarbete, och ett samarbete mellan Chalmers och Aztrazeneca.
– Hon kom på idén till det här projektet själv. Hon hade forskat en del på exosomer innan och jag hade läst lite om dem. Det är ett ganska nytt och outforskat område, och i ärlighetens namn trodde jag inte experimenten skulle fungera. Men genom Astrazeneca hade Diana tillgång till bukspottkörtelceller – något vi aldrig haft tidigare – och hon gjorde testerna mycket noggrant, och så upptäckte vi det här, säger Pernilla Wittung Stafshede, som också är Diana Ribeiros handledare på Chalmers.
Det är första gången som Pernilla Wittung Stafshede samarbetar med Astrazeneca.
– Vi borde samarbeta mer. Det är nyttigt för dem att förstå vilka molekylära experiment vi kan utföra och värdefullt för oss att få sätta in vår forskning i ett större medicinskt-kliniskt perspektiv. Om man tänker framtida botemedel mot typ 2-diabetes är det förstås också bra för oss att redan ha ett samarbete med ett läkemedelsföretag.

Filed under: SvenskTeknik