(klicka för större bild)

Denna larmartikel stod att läsa i den dominerande tidningen i området. Spänningsförande sjö? Finns det? Sjöns kontaktyta mot Moder Jord är stor och övergångsmotståndet, vatten mot sand och dy, är så lågt det kan vara. Med säkerhet minst tusen gånger lägre än det bästa jordspett. Tidningen är vanligen närkingst realistisk så jag tänkte att det nog kommer en rättelse om några dagar.

Men oron hade redan fått grepp om befolkningen – det var lite av ett viruslarm i miniatyr – och badarna på stranden intervjuades. Oron växte ju fler vittnesbörd som levererades. Så istället för en rättelse kom ett samtal från driftchefen. Han hade hört att jag tog mig an ”svåra och omöjliga” problem och nu ville han ha en övertygande förklaring så att folk vågade bada i sjön igen.

Jag kunde inte låta bli att hugga på ett så fett bete och drog på störningsjakt av det lite ovanligare slaget.

Anamnesen visade att sjön inte ”blivit elektrisk” förrän man installerade snökanoner för att bättra på underlaget i den närliggande skidbacken. Sommaren efter var den elektrisk. Så det måste vara strömmen från snökanonerna som läckte ut i sjön. Jag invände att snökanonerna inte var i drift på sommaren. Till och med huvudbrytaren till ställverket var öppen och arbetsbrytarna var i frånläge. Det hjälpte inte, ”det kan ju ligga gammal ström kvar på botten”. Vad svarar man på sånt?

Så det var bara att mäta. I plastbåt och med batteridriven recorder med ca 100 kHz gränsfrekvens och standard 10 Mohm in (Hioki OR 300). Elektroder på en famns avstånd – det är ungefär så långt det är mellan händerna när man simmar vanligt bröstsim – och noga med att kapa till elektroder ur ett och samma rör så att den elektrolytiska spänningskedjan inte skulle ha en chans att spela några spratt.

Den ”mänskliga indikatorn” ledde mig till det så att säga högaktiva området. Där låg potentialskillnaden nere på någon enstaka mV (DC+AC) och det är inget som en människa förmår uppfatta. Inte ens i blött tillstånd. Man måste upp i någon volt innan spänningsskillnaden märks och inte ens då uppfattas den som obehaglig.

Vi tog in båten i den lilla viken där rören mynnade i sjön. Där låg gamla ruttnade ekor och det växte vass i ävjan och dyn. Det var inget ställe dit en simmare tar sig frivilligt. Men där kunde vi ändå mäta upp till ca 20 mV om vi kontaktade rören med ena elektroden och mätte 1,8 meter rakt ut i sjön. Ingen fara där heller alltså.

Finns det gränser?

USDA (US Department of Agriculture) säger: We suggest that contact voltage in excess of 2 to 4 V on farms are excessive and recommend their reduction. We recommend a range of action levels from 2 to 4 V to be as conservative as possible and to account for indirect losses use to problems resulting from inappropriate response of farmers to changes in animal behavior. Only under the most unusual circumstance can a cow detect voltage less than 0.5 to 1.0 V. Thus attempts to reduce cow contact voltages to below 0.5 to 1.0 V are unwarranted, and totally unnecessary. Kor är, som den äldre generationen har klart för sig, mycket känsligare än människor. Så, om kor i USA tål mellan 2 och 4 V så bör människor i Ånnabodasjön knappast reagera på en eller två millivolt. Ånnabodasjön kunde alltså friskförklaras i elektriskt avseende.

Men, vad var det då?

Limnologiska Institutionen vid Uppsala Universitet nåddes av ryktena om den elektriska sjön. Samt att den inte var elektrisk. De ryckte ut och konstaterade att det var små kräftdjur som bodde i geleartade kapslar. Så gott som omöjliga att se i vattnet men synliga när man lyfte upp dem i ljuset. De små kräftorna, eller räkorna, syns här som mörka strukturer i sina slemklumpar. När man simmar så passerar de mellan fingrarna och upplevs som ett ”fenomen” – alltså måste det vara elektricitet. Vilket det alltså inte var. Enkelt – om man vet vad man ska leta efter.

Ett något avvikande uppdrag, visst. Med en hel del ”självklara” teorier om elektricitet. Men som alltid visar det sig att det är verkligheten som gäller. Alltid.

Ha det bra i periferin – var den än finns

Kommentarer läser jag gärna

Gunnar Skogsgurra Englund, GKE Elektronik AB

Filed under: SvenskTeknik