Det är full fart igen och semestern känns långt borta (det är den också – nästan ett år till nästa). Tidningar och TV talar om krig och ekonomisk nedgång och journalisterna verkar gotta sig i att få ta fram domedagsprofetiorna efter några års envis uppgång.

Då får väl inte jag vara sämre

Men jag tänker inte skriva om hjärndöda amerikanska låneföretag eller georgiska utbrytarrepubliker. I stället är det gamla problemet med kompetensförsörjning som fortsätter att ligga som en mörk molnbank vid horisonten.

Den här diskussionen kommer upp till ytan varje höst när vi i juryn till Swedish Embedded Award träffas och diskuterar studentpriset. Varje gång hoppas vi att våra högskolerepresentanter skall säga att intagningarna tagit fart på allvar och hittills har vi varje gång tvingats se en fortsatt minskning. Nedlagda kurser på grund av att det fattas studenter är bara alltför vanligt.

Inte oväntat påverkar det här också kvaliteten och det märks i skolornas exjobb. Det finns fortfarande intressanta, avancerade och nyskapande projekt, men andelen "me too"-projekt verkar tyvärr öka. Och vi ser inte den ökade koppling mellan industri och högskola som skulle behövas.

Jan Zettergren och jag satt i går och diskuterade de här problemen med Patrik Lindergren och Stefan Stendahl från Data Respons och tyvärr var vi bara alldeles för överens. Om intagningarna till teknikutbildningarna fortsätter att minska kan konsekvenserna bli verkligt allvarliga. Vi ser redan idag att det börjar bli svårt att hitta ingenjörer som behärskar analogteknik och om vi skall döma efter högskoleintagningarna kommer samma sak att gälla all form av hårdvarukonstruktion i framtiden. Den självklara följden blir att projekten utförs i länder som Indien och Kina och det är förstås inte bra för vår industri. Att produktionen flyttat utomlands är kanske inte mycket att göra åt. Men om konstruktionen också flyttar utomlands blir det svårt att behålla de produktägande företagen.

Så vad skall vi göra?

Till att börja med måste vi nog erkänna att problemet har djupa rötter och måste angripas på ett tidigt stadium. Det handlar om sättet att tänka och då måste vi påverka både de minsta skoleleverna och till och med lekis- och dagiselever.

Idag ser alltför många ingenjörer och ingenjörsutbildning som något ganska egendomligt och speciellt. Den "normala" utbildningen och det "normala" yrkeslivet har inte mycket med ingenjörsarbete och ingenjörsutbildning att göra.

Det här är naturligtvis dumheter. En bra matematisk grundutbildning och kunnande när det gäller att lösa problem borde egentligen vara grundkrav i de flesta någotsånär avancerade yrken. Det blir så mycket enklare att förstå och tillgodogöra sig ekonomi, filosofi, logik, psykologi eller varför inte historia och musik. Och tänk vad bra det skulle vara om journalistkåren plötsligt kunde förstå statistik och undvika åtminstone de mest pinsamma misstagen.

Ett problem är förstås att matematik och logik kräver bra lärare, redan från tidig ålder. Sådana är inte lätta att hitta och skolan har väl tyvärr inte så mycket att erbjuda för att attrahera rätt personer. Men om vi åtminstone kan identifiera problemen finns det kanske möjligheter att hitta åtgärder också. Här finns möjligheter för industri, politiker, skolledning och inte minst lärarkåren att göra insatser. Och vi är gärna med på ett hörn.

Filed under: MyBlog