Min första kontakt med el (och elektronik i dess ursprungliga mening) var när jag som femåring hittade en gammal bok där antika elektriska experiment visades i träsnitt. Jomän – så gammal var den. En av bilderna nedan:

Det där gav förstås upphov till en hel del funderingar. Varför var tjejen så underligt klädd? Var det en del av experimentet? Och var skulle jag få tag i ett lejon med stor man? Varför stod stolen i konstiga genomskinliga burkar? Och den där vuxna tjejen – kunde man be nån komma och hjälpa till? Eller var det en sjuksköterska? Var experimentet så farligt att sjukvårdskunnig personal måste vara tillstädes?

Alla de där frågorna fick sina svar, så småningom. Ett ”konstgjordt” lejon var kanske lite lättare att få tag på. Glasburkarna var starka dricksglas som användes som isolatorer och ”sjuksköterskan” var yngsta pigan. Sådana förutsattes vara tillgängliga i ”bättre familjer”. När man tittar på utgivningsåret (1842) så förstår man lite mer. Men det var inget jag gjorde då.

CMOS och ESD
När CMOS debuterade på sextiotalet och deras känslighet för elektrostatisk urladdning blev ett problem, detta var långt innan pålitliga skyddskretsar på ingångarna blev standard, så dök den där konstiga bilden upp i bakhuvudet. Elektrostatisk urladdning, Electro Static Discharge eller ESD var vad som beskrevs. I RCA:s databok från 1974 framstod CMOS som ytterst kortlivad sedan man tagit ut dem ur förpackningen. Det förtog en del av glädjen i arbetet och många föredrog att fortsätta med den robustare TTL-logiken, trots att den slukade enorma energimängder i jämförelse med CMOS. Dessutom var marginalerna på ingången låg i förhållande till dåtidens CMOS. Här en del av varningarna i RCA ICAN-6000:

Läget idag?
Sökning på nätet ger ett ganska stort antal träffar men de flesta är från förra årtusendet så det verkar som om faran är mer eller mindre över. ”Dissipativa” bordsytor och golv, ESD-skor, ESD-armband och luftfuktare har gjort sitt för att reducera riskerna. Samtidigt har skydden på ingångarna förbättrats så att de flesta kretsfamiljerna numera tål mycket kraftigare misshandel än de första kretsarna i RCA:s 4000-familj.

Standarder har också utvecklats och där har ”the Human Model” stabiliserats så att en människa numera kan representeras av en kondensator och ett seriemotstånd:

Kondensatorn har mellan 2000 och 4000 V spänning och 2500 V är en vanligt förekommande testspänning.

Trots alla försiktighetsåtgärder kan det ändå bli problem. När Allan lämnar över kortet utan att vara potentialutjämnad så kan det bli en urladdning som kan sabotera hela den genomtänkta produktionsmiljön och skada kortet. Gör det till en vana att beröra varandra innan kortet lämnas över. Så långt som till att gnugga näsorna mot varandra behöver man inte gå – en kort nuddning med ett finger räcker.

Den gamla boken leder till ytterligare funderingar…
Hans-Uno ”Hubben” Bengtsson, en alltför tidigt bortgången vän (som är värd en egen krönika) har i sin läsvärda bok ”Fysikens horisonter” (Rabén Prisma 1996 ISBN 91-518-2787-5) berättat om hur definitionen av positiv och negativ lika väl kunde ha blivit ”vit” respektive ”svart” elekricitet. Eller, som också föreslogs (och användes) glaslik/hartslik – till och med ”god” och ”ond” elektricitet var på förslag.

Och därmed är vi inne på rubrikens kattstavar. I själva verket handlar det förstås om kattskinn och lackstavar och det ofta citerade försöket att gnida en lackstav med ett kattskinn och kanske i lyckliga stunder lyckas få en flädermärgskula att attraheras av kattstav, förlåt: lackstaven. Det där med kula var tydligen viktigt och den som försökt göra en kula av flädermärg (som jag faktiskt gjort en gång) inser att vägen till fördjupad förståelse av elektricitetens innersta natur kan vara svår och mödosam. Slut på utvikning från ämnet.

Åskan – tidig ESD
Annars är det bra. Den enda ESD vi upplever numera är en mäktig historia. Åskan kan nog liknas vid ”the Human Model” i jätteformat och hur den slår mot allt från kraftledningar till robotgräsklippare läser vi dagligen om. Hur mycket av detta med robotgräsklippare som är sant vet vi inte men spekulationer och journalistiska missuppfattningar är tydligen säljande stoff. Både när det gäller gräsklippare och annat. Det vore intressant att få besked om just gräsklipparna och hur pass vanligt det är med åskskador. Själva har vi ingen sådan utan en gammal klimatförstörande Flymo. Jo, det var sant, vi har en lie också. Där är vi nog nere på nära noll ”miljöavtryck”. Visst är vi bra?

Ha det bra i periferin – och berätta gärna om hur ni har det med åskan och robotklipparna.

Gunnar Englund, GKE Elektronik AB

Filed under: SvenskTeknik