Snart är det jul och julklapparna står som spön i backen. I år är massor av julklappspaket sådär 90 cm breda, 60 cm höga och 25 cm djupa och innehåller förbluffande mängder elektronik. Det handlar förstås om platta TV-apparater, där plötsligt 32-tums LCD-TV blivit standard i hemmen. Risken är väl att sjukskrivningarna för ryggbesvär når en topp efter jul, när alla gamla bildrörsbaserade apparater skall förpassas till återvinningsstationerna. Den som burit en 32-tums bildrörsbaserad TV vet vad det handlar om. Det är som att flytta ett akvarium utan att hälla ut vattnet.

Men alla julklappar kan inte innehålla TV-apparater. Därför tänkte jag dela ut några stycken av annan sort.

För duktiga

Till elektronikbranschen, framför allt till komponenttillverkare och underleverantörer, skulle jag vilja ge ett stort paket PR. Hela branschen lider av att den är alldeles för duktig och syns för dåligt.

Det är lite som Apolloprojektet i början av sjuttiotalet. Efter att alla imponerats av den fantastiska månlandningen gick uppskjutningarna så smärtfritt att media och allmänhet tappade intresset. Den otursdrabbade Apollo 13 fick tillbaka en del av intresset, men inte särskilt länge.

Elektronikbranschen har haft samma topp i mediebevakning och allmänintresse. För tio år sedan var alla imponerade av vad som gick att åstadkomma. Sedan dess har de flesta blivit bortskämda. Alla vet att hårdvara fungerar bra och är billig och strömsnål. Därför diskuterar man i stället färg, form och fåniga ringsignaler. Ibland diskuterar man mjukvara också. Den är fortfarande så usel att det kan vara intressant.

Vi skulle behöva bättre fokus på elektronik, inte minst för att locka studenter till elektroniklinjerna på högskolan. Vi behöver faktiskt de bästa studenterna för att klara de tekniska utmaningar branschen står inför.

Cost plus

Komponenttillverkare och underleverantörer skulle förresten behöva en julklapp till, nämligen en paket med värdebaserad prissättning. Hela branschen har vant sig vid att hårdvara prissätts som kostnad plus ett (litet) pålägg. Och eftersom hårdvaruindustrin har lärt sig att arbeta med standarder håller man på att strypa sig själva.

Om till exempel en stor tillverkare av mobiltelefoner vill köpa en komponent vet inköparen i stort sett på öret vad det kostar att producera den. Priset blir tillverkningskostnad plus några procent och utväxlingen på tillverkarens idéer blir inte stor.

Det här har hjälpt till att pressa priserna till den nivå vi ser idag och utan tvekan finns det fördelar med det. Men sidoeffekten av Moores lag, som säger att komponenter skall bli några procent billigare varje år, riskerar att äta upp alla vinster och marginalisera branschen.

Tand för tunga

Till slut ett paket till Scaniachefen Leif Östling. Han kan ha nytta av en diplomatisk grundkurs, kombinerad med en samling av lämpliga (i svart) och olämpliga (i rött) liknelser. Det kan förresten vara en julklapp som passar många.

Fast egentligen är det ganska märkligt att en såpass fet groda som den om "blixtkriget" kunde hoppa ur en medieskolad företagsledares mun. I vanliga fall brukar intervjuer och debatter med politiker och företagsledare reduceras till ointressanta floskler, eftersom alla gått samma kurser i retorik. Lite ilska och meningar som faktiskt betyder något känns i vanliga fall uppfriskande.

Men det finns trots allt saker man inte säger och anspelningar på Tyskland roll i andra världskriget hör till dem. Vi minns väl alla Silvio Berlusconis debattgroda, där han liknade den tyska delegaten vid en SS-lägervakt. Det gick inte hem.

Jag hörde för övrigt en centerpartistisk riksdagsman tala i TV kalla fackföreningens blockad av en restaurang för "maffiametoder". Sedan var all vettig diskussion slut och allt handlade om ordval.

Så vi kanske kan avsluta med ett nyårslöfte också. Vi kan väl försöka undvika att förflacka språket och förminska viktiga ord som rättvisa och demokrati och framför allt inte förväxla de bägge. Och undvika att kalla alla små motgångar för katastrofer.

Filed under: Ledare