Helgerna är över, men den bistra kylan håller i sig. Klimatkonferensen i Köpenhamn om den globala uppvärmningen blev inledningen på en period av ovanligt kraftig kyla i hela Europa. Det känns som om någon räcker ut tungan eller håller upp en långfinger.

Jag gillar att skriva om incitament och just nu ser vi ett perfekt exempel på negativa incitament. Elbolagen har länge satsat hårt på att få kunder, speciellt de med hög förbrukning, att välja elavtal med fasta priser. Det innebär i praktiken att bolagen (och politikerna) avsäger sig möjligheten att minska elförbrukningen vid hög belastning. Kunderna har ingen som helst anledning att spara eller välja andra energiformer vid tider av hög belastning. Priset per kWh ändå är detsamma. Tvärtom kan det kännas frestande att dra på lite extra för att "kompensera" för de perioder (med låg belastning) då man betalat "onödigt mycket".

Resultatet är att elnäten överbelastas, med massor av irriterande och skadliga elavbrott som följd. Dessutom tvingas vi köpa in el producerad av danska kolkraftverk (och får svavlet på köpet via vindarna).

Med tanke på all kraft som läggs på att tala om energibesparing och minskning av koldioxidutsläpp är det lite märkligt att man inte tar till en så enkel åtgärd som att stoppa fastpriskontrakten. Det är speciellt märkligt med tanke på att så mycket investerats i fjärravlästa elmätare. Men det är klart – den regering som tar ett sådant beslut blir inte särskilt populär.

Som tur är fortsätter elektronikindustrin att göra sitt för att hålla energiförbrukningen på mattan. Jag åkte på annandagen över till ett av de stora varuhusen och köpte en stor 46-tums LCD-TV. På det sättet kunde jag flytta den tre år gamla 32-tummaren till det varmare sovrummet.

Nåväl, för 7 700 kronor fick jag alltså en stor TV med Full-HD. Energiförbrukningen är inte riktigt i klass med de allra senaste LED-belysta apparaterna, men ändå lägre än 32-tummaren (ca 140 W max). Dessutom kostade den nya TV-apparaten 3 000 kronor mindre än vad jag gav för den gamla (jag återkommer senare i ämnet "lönsamheten i elektronikbranschen).

Jag kanske upprepar mig, men det är fantastiskt vad som är möjligt att göra om man bara bestämmer sig för att det skall gå. Ingen trodde väl på allvar att TV-apparaterna så snabbt skulle bli så stora, så billiga och framför allt såpass energisnåla. Färg-LCD-tekniken har ju ett grundläggande problem i det att man stoppar nästan allt ljus från den bakomliggande ljuskällan i färgfiltren. Ändå har det varit möjligt att steg för steg komma ner i rimlig eller till och med låg energiförbrukning. På det sättet har LCD-tekniken kunnat dominera, trots att framför allt OLED-tekniken i många år har setts som den självklara efterföljaren.

Det här är också ett utmärkt exempel på att stegvis förbättring för det allra mesta är effektivare än revolutionära förändringar. Och det leder mig (ganska) osökt tillbaka till klimatmöten och energipolitik.

religion och klimat

Den stora klimatkonferensen i Köpenhamn strax före jul blev ju ett misslyckande, och ärligt talat hade väl ingen egentligen väntat sig något annat. Upplägget i det närmaste garanterade ett misslyckande.

Nu skall vi kanske inte vara alltför ledsna för att det gick snett. Vi är många som betecknar oss som miljövänner, men ändå har lite svårt att förstå det som har blivit huvudfåran i debatten. Alltför mycket liknar fundamentalistisk religion, snarare än praktiska sätt att lösa problem.

Om jag får raljera lite dyrkar alltså "The first church of global warming" den ursprungliga jorden (vad nu det är) och har Al Gore som sin profet. Klimatkyrkan kräver att alla skall falla på knä och be om syndernas förlåtelse, för att sedan klä sig i säck och aska och ägna sig åt botgöring. Prästerskapet brännmärker alla hädare och icke-troende och inväntar med illa dold glädje den domedag som måste bli följden av våra synder.

Upplägget på klimatmötet hade lite väl stora likheter med den här nidbilden. I-länderna har syndat och måste därför göra bot genom att överföra gigantiska summor till gemensamma miljö- och u-landsfonder (kontrollerade av FN-organ). De här fonderna skall sedan finansiera forskning och ny teknologi och dessutom transferera pengar till u-länderna i den fromma förhoppningen att det skall hindra dem att synda på samma sätt som vi har gjort. Alltsammans är mycket altruistiskt och gulligt och det är lätt att förstå att Reinfeldt blir förbannad när ett antal u-länder, med Sudan i spetsen, sätter sig på tvären och vill ha ännu mer.

Men misslyckandet kanske kan ge tillfälle till lite funderingar över vad vi egentligen håller på med. Vill vi verkligen lösa klimatproblemet genom att skapa ännu en gigantisk FN-byråkrati, den här gången med en nästan outtömlig kassakista. Det känns som en förbluffande planekonomisk metod och dessutom en metod med en rad inbyggda negativa incitament. Inte minst handlar det om incitament för korruption och diktatur, men vi riskerar också att få en ännu större likriktning av klimatforskningen (den som inte rättar in sig i ledet får inga pengar).

Om vi antar att grundproblemet är att vi gör av med för mycket energi (och därmed skapar växthusgaser) får vi väl se till att göra energin dyrare. Det enklaste är att beskatta den på ett rimligt sätt. Problemet är förstås att energiskatter är sällsynt impopulära, men de är också ett utmärkt sätt att få in pengar till statskassan. Och om världen (åtminstone i-länderna) inte kan komma överens om att beskatta energi – vad kan de då komma överens om.

Det lustiga är att flera av de länder som ställde till mest problem på klimatkonferensen faktiskt subventionerar energianvändning i stället för att beskatta den. Det gör till exempel Sudan, vars företrädare var allra mest högljudd. Men det gäller också länder som Kina och Iran. USA har en extremt låg energibeskattning, men subventionerar åtminstone inte direkt.

I stället för omöjliga överenskommelser med tveksam effekt kan man kanske hitta en minimalistisk variant, där i-länderna kommer överens om att beskatta energi (varje land behåller naturligtvis pengarna) och där u-länderna åtminstone lovar att inte subventionera energi. Vill man sedan vara snäll mot u-länderna är det dramatiskt mycket effektivare att ta bort skyddstullar än att transferera pengar. Att importera varor från u-länder förvandlar dem till i-länder. Att bara överföra pengar skapar korrupta u-länder och sådana har vi redan tillräckligt många.

För det är ju inte botgöringen och syndaförlåtelsen som är viktigast, utan resultaten. Och resultat når man via marknadsekonomiska metoder med positiva incitament och många små förbättringssteg. Inte med planekonomi och stora detaljreglerade politiska beslut, hur vackra och altruistiska de än kan verka.

Filed under: MyBlog