Okej, det skall inte heta mässa längre. Vi talar i stället om ett "event" i Stockholm vartannat år. Fast det är klart – i grunden lär det nog bli förvillande likt en mässa i alla fall.

Jag syftar alltså på IM-föreningens försök att vitalisera och förändra den mässverksamhet som varit en av grundstenarna i föreningens verksamhet i massor av år. Elektronikmässorna har sedan sjuttiotalet växlat mellan Stockholm och Göteborg, med två utställningar under varje treårsperiod.

Det stora problemet är att besökarantalet har sjunkit stadigt från nittiotalet och framåt. Senaste Electronix-mässan i Göteborg var ett klart bottenrekord, med 5 600 besökare. Statistiken visar att besökarna var nöjda, men det är klart – ett parti som förlorar valet har inte mycket tröst i att de som röstade på dem åtminstone var nöjda.

Förhoppningen är nu att kunna ta tillbaka initiativet och lansera något nytt och något som blir lättare att etablera. Hoppen fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg och den egendomliga periodiciteten ses som ett problem. I stället vill man ha samma plats varje gång och samma tid varje gång. Det är inte svårt att förstå. Dessutom blir det lättare att undvika att krocka med den allt viktigare Electronica-mässan.

Fler aktiviteter

En grundtanke med eventet är att ha fler aktiviteter och mera riktade aktiviteter. Det är bra. Att "skjuta med hagelbössa" fungerar inte särskilt bra längre. Specialiserade konferenser, schemalagda möten och fokuserade paneldebatter är typiska aktiviteter som fungerar, under förutsättning att man verkligen satsar hårt på att få med rätt företag och rätt personer.

Vi såg till exempel hur bra paneldebatten fungerade under Elektronik/EP 2005 i Stockholm. Där hade man satsat hårt och fått med näringsministern och toppföreträdarna för Ericsson, ABB, Nutek etc. Dessutom valde man en moderator som var välkänd utanför elektronikområdet. Det resulterade i välbehövlig publicitet utanför elektronikbranschen.

Mer lobbyverksamhet

Och med det kommer jag till ett av mina favoritämnen. Hur skall vi göra elektronikbranschen mer känd utanför elektronikbranschen?

Det stora problemet är att elektronikutbildningarna stagnerar, när tillflödet av intresserade elever sinar. På sikt innebär det att branschens konkurrenskraft försämras och vad det innebär i vårt extremt konkurrensutsatta område är inte svårt att förstå. Idag håller högskolorna uppe elevantalet och elevstandarden via ett ökat antal utländska elever, inte minst från Kina. Men det är förstås inget som löser de framtida problemen för den svenska elektronikbranschen. Vi behöver en ökad status för de elektronikinriktade högskoleutbildningarna. Helst skall det vara lika intressant att bli elektronikingenjör som att bli kock eller "något inom media – typ".

Det märkliga är att elektronikbranschen alltid varit så genuint usel på lobbyverksamhet. En rad andra särintressen är väl etablerade i riksdagshuset och lyckas ofta få igenom de mest märkliga förslag. Titta bara på gruppen jägare.

Elektronikbranschen som helhet har inget sådant. Visst har Ericsson och ABB ett inflytande i kraft av sin storlek, men inte ens de har egentligen lyckats särskilt bra.

Förhoppningsvis innebär IM-föreningens nytändning på event-sidan att man också satsar på lobbyverksamhet. Det är viktigt för att få gehör för branschens frågor, men kanske ännu viktigare för att få mediauppmärksamhet utanför de egna lägren. Dagstidningar och Radio/TV har en nyhetsvärdering som är så politikerorienterad att man måste ha med en minister eller partiledare för att få gehör. Utan en Reinfeldt, en Borg eller en Olofsson är det stört omöjligt att attrahera media. I det läget gäller det att kunna få med Reinfeldt, Borg eller Olofsson eller helst alla tre när så behövs.

Infrastruktur

Nog om mässor och lobbyverksamhet för den här gången och över till ett helt annat ämne, nämligen infrastruktur.

För en dryg vecka sedan gjorde Volvo-chefen Leif Johansson ett utspel om Sveriges vägnät. Han (och många andra) har lagt märke till att vägnätet inte underhålls och byggs ut tillräckligt väl. Volvo vill därför vara med och finansiera nybyggda vägar, som blir avgiftsbelagda för bilisterna. Det här låter kanske vettigt, men är i själva verket sjukt.

Bakgrunden är att vi i Sverige, enligt en undersökning förra året, de senaste årtiondena lagt bara drygt hälften per person på vägutbyggnad och vägunderhåll jämfört med EU-genomsnittet. Detta trots att vi har ett stort land med liten befolkning. Rimligen borde investeringarna ligga i absoluta EU-toppen.

Att lösa problemen med avgiftsbelagda vägar är nationalekonomiskt vansinne. Det ger bland annat en suboptimering, där trafiken väljer de gamla vägarna för att minska kostnaderna. Staten skall självklart ta hand om infrastrukturutbyggnad. Det är faktiskt en av statens grundläggande skyldigheter.

Ett enkelt förslag kan vara att använda pengarna från utförsäljningen av några statliga företag och under en tioårsperiod göra en ordentlig satsning på ny- och ombyggnad.

Filed under: Ledare