Med posten kommer en påkostad trycksak från Svenska Riskkapitalföreningen. Riskkapitalbolagen har idag välfyllda kassor och letar objekt. Bara för några år sedan var det nästan omöjligt för en entreprenör att kunna dra igång en ny verksamhet.

Bankerna är ofta kallsinniga och vill i princip bara låna ut till ett företag som redan har en verksamhet som ger vinst. På vägen dit behövs det finansiering.

I den första fasen kan det vara aktuellt att s k affärsänglar, privatpersoner som investerar i onoterade företag med ett aktivt ägarengagemang, satsar pengar i det nya bolagets såddfas. När det behövs mera pengar, i företagets up-start-fas, kan ett riskkapitalbolag gå in med syfte att inom några år genomföra en utköpsaffär genom att antingen sälja företaget eller börsintroducera det.

Alla faser behövs och det finns tyvärr många exempel på företag som inte nått ända fram. Riskkapitalbolagens offensiv gynnar nystart av företag. Det behövs inte minst därför att äldre typ av industrier går i graven eller flyttar delar av sin verksamhet utomlands. Riskkapitalbolagen blir en viktig aktör i den pågående strukturförvandling som är följden av den globaliserade marknaden.

Riskkapitalbolagen tar stora risker. Priset för det är naturligtvis att den som behöver riskkapital måste dela med sig rejält av framtida vinster. Men kanske 10 procent av xx miljoner kronor är bättre än 100 procent av 0 kronor? Kapitalet styr, vilket kan innebära att företaget kanske säljs till utländska ägare. Är det bra eller dåligt, kan man fråga sig? Det beror förstås på hur köparen ser ut. Är det köpande företaget inom samma bransch som det som köps flyttas förmodligen det svenska företagets värden raskt över till det utländska huvudkontoret. Den svenska verksamheten kanske förvandlas till ett säljkontor. Men det kan också bli så att den svenska verksamheten har en specialkompetens, med lokal förankring i nätverk med andra svenska företag eller med universitet och högskolor, som motiverar att den kan stanna kvar. En global aktör skulle kunna ge större fart på affärerna och det viktiga är hur många arbetstillfällen som skapas lokalt. Tag som exempel Toyota som i USA är på väg mot att kanske bli landets största bilproducent. Många amerikaner förfasar sig över att GM och Ford kanske hamnar på andra eller tredje plats i världsligan, men Toyota-fabrikerna ger trots allt amerikanska arbetstillfällen.

Det finns också farhågor för hur riskkapital kan utarma företag. David Manners skriver i detta nummer om hur "private equity" har en negativ påverkan på halvledarbranschen – den bransch han så väl känner. Att Freescale och NXP hamnade i händerna på riskkapitalister ledde till att samarbetet i projektet Crolles 2, för att utveckla nästa generationers halvledarprocesser, avbröts.

Riskkapitalbolag som köper stora bolag, gör det med ett enda syfte: att inom ett antal år sälja med vinst. Ofta dröjer det inte länge innan personalorganisationerna börjar trimmas, vilket innebär uppsägningar. Dessa behöver förstås inte vara felaktiga. Om verksamheten tidigare inte genererat någon vinst, eller mycket blygsam sådan, kan enda möjligheten vara att reducera kostnader. Att plötsligt öka intäkterna vore naturligtvis det bästa, men om det hade varit möjligt skulle man naturligtvis gjort så.

Mera skrämmande är hur institutionella ägare avstår från ansvar. Att försäkringsbolaget Skandia sköttes så illa att det hamnade i utländska händer är en händelse vi inte bör glömma. Just nu kan vi i dags- och affärspressen återkommande läsa om hur Crister Gardells spelar monopol på riktigt.

Tro nu inte att jag är emot privat kapitalism. Men den måste följa etik och långsiktighet. Kortsiktiga vinster görs ofta på bekostnad av långsiktiga: någon får betala priset när företagens tillgångar delas ut. Minns börsyran före millennieskiftet! Hela förloppet kan liknas vid ett kedjebrev där man med nyemissioner lockade nya att satsa pengar. De som sålde i rätt tid fick ut vinster som de som behöll sina aktier fick betala.

Idag vågar få privatpersoner satsa på nya börsbubblor. Frågan är dock om inte riskkapitalbolagen håller på att forma en ny bubbla. Börsen kan bara svälja en tiondel av det kapital som riskkapitalbolagen har möjlighet att spendera, enligt uppgifter i David Manners krönika. Är det de som investerat i riskkapitalfonder som får Svarte Petter?

Filed under: Ledare