Electronix-mässan är över och nu gäller det att utvärdera resultatet. I ena vågskålen ligger ett ännu lägre besökarantal än vad som förra gången klassades som dåligt. 5 600 besökare är ett klart lågvattenmärke. I andra vågskålen ligger besökare av hög kvalitet och bra deltagande på många av seminarierna.

Vad är då problemet och vad måste göras för att komma tillbaka till acceptabla siffror?

Den är sannerligen inte lätt att ge ett enkelt och entydigt svar på det. Stora radikala förändringar riskerar alltid att kasta ut babyn med badvattnet. Mässans grundstomme ger en kontinuitet och man skall säkert akta sig för att ändra den alltför mycket. Samtidigt är det viktigt att trycka på de mest aktuella frågorna. Vi såg den här gången att Lean Production, blyfritt och Linux drog mycket besökare. Att i ännu högre grad integrera aktuella ämnen i mässan är säkert ett sätt att hålla upp intresset.

En del tror på ökad centralisering. Gemensamma nordiska mässor låter som en bra idé, men de är svåra att genomföra och blir lätt bara ett steg mot en ännu hårdare centralisering. Det vore synd om Electronica och Productronica blev de enda elektronikmässorna i Europa.

Man kanske helt enkelt får nöja sig med relativt låga besökarantal. Åttiotalets höga besökarsiffror kommer knappast tillbaka. Mycket av det som gjordes på mässor på den tiden görs idag på Internet.

Men i jämförelse med vanliga kundbesök är ändå effektiviteten hög på en mässa. De utställare som gjort sitt förarbete bör åtminstone kunna träffa en hel del av de små och medelstora kunder som man annars inte har råd att besöka. Om man dessutom får in några nya kontakter kan snart kostnaden för mässdeltagandet vara betald. Åtminstone om man inte valt den allra största monterytan.

De flesta gav nog ändå Electronix godkänt. "Bra kvalitet på besökarna" låter kanske som en floskel, men det var en genomgående kommentar som dessutom verkade uppriktig. Och som sagt – seminarierna var genomgående bra. Att hålla dem på mässgolvet fungerade också bra.

Enkelhet

Ett av det här numrets temor är verifiering och vi inleder med en mycket intressant analys. Robert Karlbom beskriver en verklighet där ökad komplexitet riskerar att sätta krokben för utvecklingen. Det gäller framför allt mjukvarukomplexitet, där determinism, förutsägbarhet, är ett krav som blir allt svårare att fylla. Robert Karlbom använder PC-datorn som exempel på ökande komplexitet och försämrad determinism, men problemet finns överallt.

Det är intressant att jämföra hårdvaruutveckling, speciellt vad gäller ASIC, med mjukvaruutveckling. På hårdvarusidan har man genom åren tvingats att använda en metodik som gynnar verifiering och determinism. Det finns helt enkelt inga möjligheter att ändra när väl kretsen är producerad. På mjukvarusidan har man alltid haft möjlighet att göra ändringar i efterskott och utvecklingen just nu går mot automatiska uppdateringar av alla program. Men för verifieringen innebär det att man alltid skjuter mot rörliga mål. Att något fungerar i dag innebär inte att det fungerar i morgon. Det har vi (nästan) vant oss vid på datorsidan, men frågan är om vi har råd med det på embeddedsidan.

Dålig säkerhet

Den stora nyheten i media under förra veckan var annars en folkpartists intrång i socialdemokraternas datasystem. Och den självklara reaktionen är självklart att man inte skall göra intrång i andras datasystem.

Men som tekniker är det svårt att inte reagera på ett lite annat sätt också. Intrånget verkar ytterst amatörmässigt och lär ha börjat med att ett trådlöst nät stod vidöppet mot omvärlden. De inloggningsuppgifter som hittades den vägen gick sedan att använda utan att någon reagerade. Det hela låter som ett skolexempel på ett datasystem med usel säkerhet.

Den intressanta frågan är om det verkligen är acceptabelt att ett regeringsbärande parti har så usel datasäkerhet. Det kan ju handla om kvalificerat hemliga regeringsfrågor. I bästa fall kunde den folkpartistiska hackern bara komma åt ointressanta frågor och då är ingen större skada skedd, åtminstone inte för landets säkerhet. I sämsta fall låg och ligger en del av Sveriges statshemligheter mer eller mindre öppet tillgängliga.

För det som är tillgängligt för en amatörmässig folkpartist lär vara totalt öppet för den som vill spionera "på riktigt". Det kan accepteras om det handlar om småföretag eller privatpersoner där ingen annan än de utsatta lider skada av ett eventuellt intrång. Samma sak gäller möjligen Folkpartiet eller något annat parti i oppositionsställning (även om det redan där börjar bli tveksamt). Men ett regeringsparti har ett helt annat ansvar att hålla ordning på sina hemligheter.

Filed under: Ledare