I den klassiska sextiotalsfilmen Mandomsprovet (med Dustin Hoffman) får den nyutexaminerade ynglingen rådet att satsa på plast eftersom "framtiden finns i plast". Samma sak säger Hermann Hauser, mannen bakom ARM och mycket annat. Nu ser han det stora genombrottet för plasttransistorer och plastdisplayer.

På annan plats i tidningen skriver vi en hel del om kiselkarbid och de stora möjligheterna för krafthalvledare i kiselkarbid. Det är kanske inte ett lika stort potentiellt genombrott, men nog så intressant.

Det finns i och för sig alltid anledning att vara skeptisk till nya material. Jag skrev själv för bara några månader sedan om hur evolution nästan alltid vinner över revolution. Den gången handlade det om halvledarutvecklingen, där CMOS nästan alltid vinner över mera exotiska material, helt enkelt för att det blir billigare att producera. Galliumarsenid, BiCMOS och andra "premium"-tekniker tenderar att tryckas in i allt mindre hörn i takt med att konstruktörerna lyckas att lösa problemen i den billigare CMOS-tekniken.

Bläckstråle

Men när det gäller plast är situationen lite annorlunda. Här talar vi om en teknik som kan bli verkligt billig att producera och dessutom billig att producera i små antal. Produktionsanläggningarna kommer sannolikt mer att likna tryckerier än halvledarfabriker. Den mest lovande produktionstekniken är baserad på bläckstråleskrivare och prisnivåerna verkar hamna några tiopotenser under vad som gäller för kiselfabriker. Det skulle kunna sprida plasttransistorer långt utanför det uppenbara tillämpningsområdet, alltså flexibla displayer.

Visserligen är plasttransistorerna inte lika snabba som kiseltransistorer och förmodligen kommer de aldrig att komma upp i samma hastigheter. Men vem bryr sig om superprestanda om priset är lågt. För att inte tala om alla nya tänkbara tillämpningar. Bara i olika former av Smart Card- eller RFID-tillämpningar måste det finnas otroliga volymer. Tänk bara på ett kreditkort eller en legitimation med display för foto etc.

Systemskifte

Är vi då på väg mot ett systemskifte där polymertekniken ersätter kisel? Det är knappast troligt. Men kanske vi kan se den första större utmanaren till kisel de senaste femtio åren. Fortfarande finns mycket att bevisa, men OLED-displayerna har kommit en bit på väg och de reflektiva displayerna för elektroniska böcker och tidningar ser äntligen ut att vara på gång. Och om plastdisplayer med inbyggda plasttransistorer når jättevolymer ligger vägen öppen för annat. Först då finns infrastrukturen för billig produktion.

Kiselkarbid har väl knappast potentialen att nå samma jättevolymer. Tekniken dras med dyrbara substrat och relativt hög felfrekvens. Men kiselkarbid har den stora fördelen att ge lägre förlusteffekter än kisel. Det kan mycket väl vara argument nog för kiselkarbid i massor av energitillämpningar. Och sådana kommer vi att se många av i framtiden.

Energi

Från kiselkarbiden tänkte jag för ett ögonblick ge mig ut ett stycke på energipolitikens minerade mark. Det är ett fantastiskt intressant område som alltför ofta verkar domineras av symbolåtgärder och märkligheter.

Till att börja med är det ingen tvekan om att energiområdet kommer bli ännu viktigare för elektronikföretagen. Med stigande elpriser kommer snart alla elmotorer att vara elektroniskt reglerade och en ännu noggrannare elektronisk styrning av energiförbrukningen bli lönsam. Där finns stora pengar att tjäna.

För att det finns problem på energiområdet är väl ganska uppenbart. Det senaste årets oljeprishöjningar och allmänt instabila priser är en bra indikation på att något är på gång. Det finns säkert olja så att det räcker i många år ännu, men det innebär inte att priserna kommer att hållas låga tills allt är slut. Så fungerar inte en marknad.

Lika uppenbart är att Sverige inte är värst drabbat, även om vi ibland verkar arbeta för att bli det.

Bland de som är värst ute för ögonblicket finns i stället Storbritannien, som "plötsligt" har insett att deras nordsjögas håller på att ta slut och att ersättningen kommer från Mellanöstern eller Ryssland. I bägge fallen riskerar man ett ännu starkare politiskt beroende av länder som "inte nödvändigtvis är våra vänner". Tony Blair vill bygga kärnkraftverk.

I Sverige fortsätter vi i långsam takt att lägga ner fungerande kärnkraftverk. Listigheten i det kan väl diskuteras. Kärnkraft är globalt sett en liten kraftkälla (ca 7,5%, ungefär lika mycket som vattenkraft), men för Sveriges del är det en stor och betydelsefull del av energiförsörjningen. Dessutom ger den fantasiinkomster åt de svenska kraftproducenterna.

Det mest förvånande är kanske ändå att vi köper bilar med så hög bränsleförbrukning. Där är det tydligen långt kvar till smärtgränsen. Tittar man på den tekniska utvecklingen för bilar de senaste fyrtio åren är det lätt att se förbättringar i prestanda, och komfort. Men bränsleförbrukningen är ungefär densamma, trots att motorutvecklingen kommit långt. Här handlar det naturligtvis om att prioritera mellan komfort/prestanda och ekonomi, men det är egendomligt att alla väljer komfort och prestanda. Eller om det kanske är biltillverkarna som väljer åt oss. Tekniskt är det knappast något som hindrar en halvering av bränsleförbrukningen.

Filed under: Ledare