Den tidigare ganska enkelspåriga debatten om trängselavgifter har satt igång en betydligt mera intressant debatt om integritet. I och för sig kanske justitieminister Thomas Bodström skall ha "äran" av att ha hällt tillräckligt mycket fotogen på brasan för att den skulle bli stor nog för att dagspress och TV skulle få syn på den.

En liten repetition:

• Den nya lagen mot nedladdning av kopieringsskyddat material ledde till några mycket säregna rättsfall där beslag av datorer och övervakning av trafik skedde på tveksamma grunder.
• Systemet för övervakning av trängselskatter i Stockholm utformades så att myndigheter och andra i efterhand kan följa privatpersoners trafikbeteende.
• Thomas Bodström gick i bräschen för en ny EU-lag som tvingar operatörer att registrera telefonsamtal och epost.
• FRA vill ha utökade befogenheter att automatiskt kontrollera innehållet i all eposttrafik.
• Myndigheterna i USA kräver att Google skall lämna ut i princip alla data om vem som gjort sökningar på vad och när.
• Kreditkortsföretagen gör det möjligt att automatiskt söka igenom alla transaktioner för att hitta sådana som kan ha med terrororganisationer att göra.

Det stående argumentet är förstås att det här hjälper till i kampen mot brottslighet och terrorism och att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Men det är ett ihåligt argument. Personlig integritet har ett egenvärde.

Centralt eller distribuerat

Och vad har då det här med elektronik att göra?

Faktiskt en hel del. Elektronik kan användas på många olika sätt och det finns stora grundläggande skillnader.

Ta till exempel den gamla kampen mellan centraliserat och distribuerat. I vår del av elektronikmarknaden har det alltid funnits en trend mot att distribuera intelligens och lösa så mycket som möjligt av problemen ute på plats. Arvet från stordatortiden säger i stället att all information samlas in för att lagras i centrala databaser och bearbetas centralt.

Inpasseringen i Stockholms trängselskattesystem är ett bra exempel på det centrala systemet. Informationen från kameror och identifieringsdosor skickas in till en central databas för behandling. Varje passage genererar en betalningstransaktion som också den skickas via centrala banksystem. Mängden datatrafik och mängden transaktioner minskar inte av att användarna installerar RFID-baserade identifieringsdosor. Det påverkar bara säkerheten i avläsningen.

Då kan vi i stället ta en titt på det inpasseringssystem som används i Singapore. Där används också identifieringsdosor med RFID-teknik, men där kopplas dosorna till ett cache-kort med samma typ av teknik som i ett vanligt GSM-kort. Cache-kortet laddas med pengar i automater av bankomat-typ.

På samma sätt som i Stockholm identifierar inpasseringssystemet bilen med hjälp av identifieringsdosan (med RFID-teknik). Men om det finns pengar på kontantkortet sker hela transaktionen lokalt och ingen personlig information behöver skickas vidare till centralsystemet. Bara bilar utan dosa eller utan kontantkort blir registrerade. När väl systemet är inkört och nästan alla skaffat dosa sjunker trafiken till ett minimum.

Enklare

Det här är bara ett exempel, men kärnpunkten är att integritetsproblemen oftast går att lösa med teknik och förbluffande ofta är det dessutom billigare och effektivare att lösa problemen på ett sätt som inte kränker integriteten. Alla vi som håller på med mikroelektronik till vardags vet att det är ganska billigt att lägga också ganska massiv intelligens längst ute på ett systems noder. Om volymerna är stora sjunker också kostnaden radikalt. Det ser vi om inte annat på de intelligenta korten, SmartCards. Trots att de innehåller en relativt kraftfull processor kostar varje kort bara några kronor.

Filed under: Ledare